Det handlar visserligen inte om kulturkonservatism, men jag har alltid haft en svaghet för Daily Telegraph. Av tre skäl, egentligen.

Först, för att deras frilanshonorar under många år var de bästa på hela Fleet Street, vilket jag själv i och för sig aldrig kunde dra fördel av, men ändå, it’s the thought that counts. (Guardian: uselt betalt; BBC: ännu uslare; New Statesman: där fick man i praktiken betala för att skriva… nä, men nästan).

Två, därför att deras inrikesbevakning brukade vara oslagbar. Den hade t.o.m. lite GP-stuk över sig (“Hopp-i-land-kalle på Styrsöbåten trillar i plurret” som Red Top en gång typifierade det).

Tre, därför att dom revolutionerade dödsrunan under Max Hastings chefredaktörskap, främst genom Hugh Montgomery-Massingberds osvikliga känsla för elegant prosa och excentriskt historieberättande, där varenda avliden överste praktiskt taget vann andra världskriget på egen hand. Fantastiskt.

Vilket för det fjärde för mig till min poäng, nämligen att det är sorgligt att se att skribentmassakrerna på tidningen också inkluderar Andrew McKie, obituaries editor. Är ingenting längre heligt? Jag bara frågar.