Varning! Klicka inga länkar i denna post!
Categories: KulturelltSunday, Oct 4, 2009
(Länkarna har inkluderats av rent historiskt-dokumentära skäl, inget annat)
En öppen brottslighet härjar på musikens område. Man kan hitta allt från smärre förseelser (den sene Rod Stewart) till seriös, organiserad brottslighet (Pink Floyd). En av de mest kriminella handlingar man kan genomföra brukar kallas genremixning, som allvarligast i mixen rock/klassiskt. Det kan vara rena oanständigheter som Paul McCartneys “Liverpool Oratorio” eller, tja, typ “London Symphony Orchestra Plays Captain Beefheart”.
Jag kan idag rikta den smakpolisiära strålkastaren mot en alldeles speciell förbrytare på det här området. En man utan samvete. En man utan hämningar. En man som har en fru som heter Anna Anka.
Hur Paul Anka sköter sitt sex- och familjeliv är inte något vi har anledning att uppehålla oss vid för länge. Att alla normalt funtade människor känner en viss oro för Knatte, Fnatte och Tjatte är förstås bara naturligt, och länder oss till heder. Men låt det stanna därvid. Det finns nämligen allvarligare ting i denna mannens förflutna. Ett av dem är att ha “tagit” en helt och hållet acceptabel, lite bitterljuv fransk ballad kallad “Comme d’habitude” och degraderat depraverat den till egomonstrens och fastighetsmäklarkongressernas nationalsång “My Way“.
Men det slutade inte med det. Bakom sig har Anka också ett “album” kallat “Rock Swings“. Jo, det är sant. Rock i Big Band-sättning. Gross me out the door, right? Och värst i denna helvetiska mixtur (“It’s a Sin”, bland annat, och det ska gudarna veta) är hans version av Oasis “Wonderwall“. All den aggressiva innehållslösheten hos Oasis krockar med bigbandjazzens allra mest utmattade klyschor. Uppriktigt sagt, jag vet inget hemskare på musikens område. Inte ens, liksom, “Carmina Burana” på munspel. Inte ens Kraftwerk på sked. Inte ens Slade.
(PS: Sorry. Det här var bara nåt jag behövde skriva av mig. En “bastupost”, efter att ha tvingats höra Ankas Undervägg i morse)
October 4th, 2009 at 7:49 pm
Appropå genreblandningar minns jag att ett par ryssar, som för ett par år sedan hade en omröstning om vad folk tycker är mest irriterande i populärmusik, och sedan gjorde en låt av resultatet. Tyvärr har jag tappat bort länken till den färdiga låten, men jag minns att den innehöll barnkörer, säckpipa, irländska fioler, “själfulla” saxofonsolon a la Clarence Clemmons och en operarefräng. Det mest imponerande med resultatet var hur mycket det lät som Mull Of Kintyre.
October 4th, 2009 at 8:03 pm
Säg intet ont om säckpipan i min närvaro, Henrik. Jag tenderar att bli sentimental och elak då. Det är ett av världens vackraste instrument, punkt slut.
I övrigt låter det rätt så hejsan-tjosan. Hittar du nån gång länken så skicka den gärna.
October 4th, 2009 at 8:16 pm
Förstår inte vad du har emot Slade – jag gillade dem när jag var sådär 15 år.
Det var inte särskilt svårt att hitta länk till Henriks ryssar: http://www.wired.com/listening_post/2008/04/a-scientific-at/
Lyssna också på “most wanted” (länk finns på sidan)
October 4th, 2009 at 8:23 pm
LYSANDE…! Och över tjugoen minuter av härligheten! Det här tarvar djupgående studier, i något mindre upptagna omständigheter (ska just sätta mig vid middagsbordet och äta marockanskt). Jag återkommer. Ni har gjort min kväll!
October 4th, 2009 at 8:43 pm
Jag klickade trots dina varningar på din sista Anka-länk och pallade nästan en hel minut. Nu sitter jag här och försöker avhålla mig från att logga in och göra en “AudioSwap” på videon ifråga (och frågar mig om den där saken inte bryter mot en mängd internationella överenskommelser).
Claude François återfinns här, förresten:
http://www.youtube.com/watch?v=bMoY5rNBjwk
October 4th, 2009 at 9:01 pm
“The Most Unwanted Song” av Komar & Melamid (ryska konstnärer, tro inget annat) tillsammans med kompositören David Soldier återfinns här:
http://www.youtube.com/watch?v=XBxsRPTUJzs (del 1)
http://www.youtube.com/watch?v=tq_51_PE8wM (del 2)
Stundtals rätt hemskt, men “The Most Wanted Song” är nog snäppet värre ändå (“a love song with low male and female vocals, of moderate duration, pitch, and tempo”). Samma herrar gjorde också en serie målningar baserade på opinionsundersökningar:
http://awp.diaart.org/km/
Dom splittrades 2003, och Melamid gör numera oljemålningar av hiphoppare:
http://www.mocadetroit.org/exhibitions/melamid.html
October 4th, 2009 at 9:01 pm
Fredrik: Ondskan har många ansikten.
(För övrigt: Claudes jacka är SF-maffe. Den vill jag ha…)
October 4th, 2009 at 9:05 pm
Det var visst en del tre också:
http://www.youtube.com/watch?v=AoPYMgDzwIk
(man kan ju roa sig med att jämföra antalet visningar av de olika delarna 🙂
October 4th, 2009 at 9:06 pm
Jag är överväldigad av beautiful sounds!
October 4th, 2009 at 9:08 pm
(det finns ett inlägg om del 1 och 2 också, för den som undrar, men det fastnade visst i modereringsmackapären.)
October 4th, 2009 at 9:11 pm
(fredrik: jepp det blev lite hambovals med kommentarerna där, men sanningen blev till slut sagd)