Catharina Grunbaum (sorry, vet ännu inte hur man fixar umlaut i WordPress) förklarar DN:s beslut att skriva Bombay istf Mumbai med tidningens politiska ställningstagande mot hinduisk nationalism. Alltså inget som har med uttalsfrågor att göra. Vilket förmodligen är skälet varför man fortfarande skriver Peking istf Beijing eftersom man ansåg kinesiska kommunistpartiets diktat i frågan oacceptabelt.

Nej, jag menar tvärtom. Tror jag.

BBC:s Mankellserie “Wallander” har just börjat på teve (hustrun kollar, jag avskyr deckare). Uttalet dom har valt är förstås inte “vall’ander” (som vi skulle sagt), inte ens “wall’ander” (betoning på andra stavelsen), utan “w’allander” (betoningen på första stavelsen) så att hans namn förlorar all fonetisk tyngd i de två avslutande stavelserna, dvs. ingen “ande” alls.

England, som andra kulturländer, framställs ibland av intresserade parter som ett bildningens föredöme och ett kulturbevarandets hemjord. Det är på många vis ett av de mest obildade, kulturfattiga samhällen som finns. Vilket förmodligen är varför jag fortfarande sitter här och klagar på det. Cheers.