Hela eftermidagen idag har östra London verkat totalt lamslaget av trafik. Jag skulle tillbaka hem från Bow Interchange, men A12:an norrut stod stilla från Blackwall Tunnel ända upp till Green Man Roundabout. Jag fick ta mig en sjuttiherrans väg runt East India Dock Road och upp för Burdett Road, där jag blev sittande i en timme. Det var en tråkig pjäs på radio och Lasse Dahlquist-CD:n är sönderspelad, så jag bestämde mig för att slås av en tanke.

Tanken som slog mig var att ingen bil i hela London nånsin skulle röra på sig igen. En katastrofal konvergens av fysisk geografi – främst Londons excentriska uppbyggnad och gatumönster – och de omutliga matematiska axiom som styr biltrafiken och som ingen till slut kan påverka, hade i en chans på miljarden producerat total gridlock. Och den spred sig över London lika snabbt som regnmolnen drog över stan ovanför oss. Vid mörkrets inbrott hade de flesta lämnat sina bilar och börjat gå.

“Är inte det här en film jag har sett en gång…?” var tanken som därefter slog mig. Sista scenen är det avslutande mötet med den specialutsedda gruppen politiker, forskare och polisbefäl som fått uppgiften att lösa krisen. Rynkade pannor, allvarliga miner. Det finns inget alternativ. Ordföranden – en härjad och alkholiserad men genial shitbuster, spelad av Burt Lancaster – morrar: “OK, då asfalterar vi över hela skiten och börjar om från början igen…”