En avslutande Alvarstund
Categories: KulturelltWednesday, Aug 5, 2009
Alvar Alsterdal sitter fortfarande kvar och pratar förnuft i mitt bakhuvud. Det beror framför allt på att Thomas Nydahl var vänlig nog att låta mig läsa hans brevväxling med Alvar, som nu föreligger i korrektur och som något förlag med bildningsaspirationer omedelbart borde snappa upp.
En viss melankoli måste förstås vila över sådana återbesök i det förgångna, kanske ännu mer så när det förgångna inte är sådär förfärligt avlägset. Jämfört med andra förgångenheter, alltså. Reformationen, till exempel. Eller första världskriget. (RIP Harry Patch, för övrigt, en hädanfärd som Alvar definitivt skulle kommenterat).
Nå, jag nämnde i en kommentar att vännen Cy Fox läste en dikt av Ezra Pound under minneshögtiden vi höll för Alvar, i “journalistkyrkan” St Bride’s på Fleet Street. Dikten hämtade jag ur “Cathay” (1915), en tolkning baserad på Rihaku som heter “Taking Leave of a Friend”. Den är rätt fin.
TAKING LEAVE OF A FRIEND
Blue mountains to the north of the walls,
White river winding about them;
Here we must make separation
And go out through a thousand miles of dead grass.Mind like a floating white cloud,
Sunset like the parting of old acquaintances
Who bow over their clasped hands at a distance.
Our horses neigh to each other
as we are departing.
August 5th, 2009 at 10:43 pm
Tack Gunnar, det var verkligen fint. Och dikten är av det slag som man bär med sig. Jag kopierar och sparar i min Alvarmapp. Tack för ett gott tvådagarssamtal utifrån vår gemensamma vän!
August 9th, 2009 at 12:29 pm
Jag har själv ibland tänkt att skriva något om vännen Alvar. Vi var ju kollegor under två år på ambassaden i London. Jag har fortfarande kvar det lilla kort som låg på mitt bord när jag kom till jobbet på min första dag som kulturattaché. Ett citat från Lawrence Durrell: “There is something called cultural attachés but there is generally very little culture attached to them”.
Jag minns alla morgonsamtal när Alvar (han kom alltid sent till jobbet) tassade in i strumplästen, torkade glasögonen med baksidan av slipsen och började tala om våra gemensamma intressen: Ryssland, Centraleuropa eller Mellanöstern. Eller om sin tid på Fjellstedtska skolan i Uppsala och gemensamma teologiska bekanta. Han ville att jag skulle ta honom med till den ryska kyrka vid Ennismore Gardens som jag brukade besöka, men det blev dessvärre aldrig av.
Vi lunchade ibland ihop på någon närbelägen pub (jag fick alltid låna ut pengar som aldrig betalades tillbaka – men det var det värt). Och så tog Alvar mig till en del av sina bekanta, t ex den originella rumänske publicisten Miron Grindea var litterära tidskrift Adam var ett enmansföretag.
Våra synpunktyer på Mellanösternproblemen var något divergerande men ledde aldrig till några egentliga motsättningar. Vi umgicks under den tid när Shamir var premiärminister i Israel och för Alvar var det förstås en källa till sorg att Likud ledde en israelisk regering. Vad han skulle sagt om Avigdor Lieberman som utrikesminister kan man bara spekulera om men jag är glad att han slapp uppleva den dagen.
Långt innan jag lärde känna Alvar personligen var han för mig den man som bl a via återkommande OBS-inslag i radion öppnade en centraleuropeisk kulturvärld för mig. Till hans bok Bildningsresa åtyerkommer jag ofta.
Jag ser verkligen fram mot publiceringen av brevväxlingen mellan Alvar och Thomas.
August 9th, 2009 at 9:58 pm
Torsten… Jag och Alvar divergerade också en hel del vad gäller Mellanöstern. Det syns mig som att Alvar så sent som mänskligt möjligt satt kvar i tanken om Israel som ett (i princip) agrar-socialdemokratiskt experiment med IDF som avslutande garanterare av frihetens – dvs. icke-Förintelsens – praxis.
Vad som hände med armén efter 1967, och de efterföljande krigen, blev en allt svårare ekvation att få ihop, för Alvar som för många andra Israelvänner, mig själv inkluderat. När armén förändrades, förändrades ju också den politiska scenen, och Israel blev gradvis “defensive posture” där den förut varit “organic whole” (för att nu stenografera).
Hur som helst, det här är inte öppningen till en Mellanösterndebatt, om nån nu trodde det. Det är inte ens åsikter, bara fakta-med-bling. Som sagt.