Henrik Arnstad sammanfattade häromdagen debatten om Sverige, Andra världskriget och den s.k. skuldfrågan. Gamla Pressyltaläsare känner till min inställning i den här saken; se t.ex. en gammal postning från 1 juli 2005.

För det första måste dom som är kritiska till Sveriges agerande under krigsåren svara på frågan vad vi borde gjort annorlunda och – framför allt – när? -“Stoppat järnmalms och kullagerexporten före 1944” kan synas besvara den frågan tillfredsställande, men effekten förtas av att det är ett av dom ytterligt få exemplen på något som skulle varit praktiskt genomförbart (jag har aldrig hört något annat) och att exporten kom under så stark kritik redan under kriget.

För det andra saknas ofta ett internationellt perspektiv i den här debatten, närmare bestämt de ur de allierades synvinkel talrika skälen för att Sverige skulle förbli neutralt: “Sverige som buffertzon, som leverantör av krigsmateriel när kriget väl började vända, som flyktingläger för antinazister, som livlig marknadsplats för allehanda underrättelser om tyska intentioner, som palaverplats för allehanda fredstrevare, osv” (för att citera mig själv…).

Generastrategiskt kan man förstås också spekulera om effekten av ett tyskockuperat Sverige, inte bara för Nordens del, utan för Sovjetunionens utsikter att kunna överleva ett angreppskrig som dom flesta visste skulle komma.