Jag vet ingen annan människa som så till nära nog fullkomlighet integrerat sig i sitt nya hemland och kultur som Michael Robinson. Det skulle i så fall vara T S Eliot.

Robinson, som just avlidit bara 61 år gammal, var irländare, spelade för Liverpool (bl.a. ihop med Ian Rush), vann både FA- och Europacupen. Så rekryterades han till Osasuna – och blev kvar i Spanien livet ut. Så småningom blev han omtyckt matchkommentator i tv och fick sitt eget mycket populära och högintressanta måndagsprogram om fotboll, El Día Después. Sid Lowes Guardianartikel om honom är länkad ovan, den är rolig och väl värd en genomläsning.

Bortsett från matcherna tittade jag ofta på El Día Después på tv:n på Bar Deportivo i Fornalutx på Mallis, när det (som det heter) begav sig. Min spanska är rätt rudimentär men i mina öron lät Robinson mer spansk än spanjorerna (Lowe skriver roligt om just det). Men jag är av förklarliga skäl fascinerad av hur det här med going native fungerar, särskilt på ett sådant djup som Robinsons. Är det språkliga mekanismer? Är det tillfälligheter? Är det känslomässigt eller intellektuellt? En kombination av alltihop?

Eliot blev High Anglican English på ett mycket mer demonstrativt och i grunden ganska kyligt sätt jämfört med hur Robinson blev “spanjor”, vilket framstår som ett mycket mer organiskt, självklart, följdriktigt och genuint kärleksfullt infödingsliv. Robinson hade roligt i sin spanskhet. Det hade inte Eliot i sin engelskhet. I wonder why. (Ahem).

(Förresten, det här är andra avsnittet i en pågående serie kallad “Only Connect”. Först Ebbe Carlsson och Herman Melville. Nu T S Eliot och Michael Robinson. Nästa? St. Augustinus och Anita Lindblom).