Jag skriver inte ofta (alls?) om kungligheter och tänker inte göra det nu heller, egentligen. Det är bara det att fallet Meghan/Harry (senaste nytt här) har ett givet intresse, dels ur mediesynpunkt och dels med tanke på att det handlar om intrång i privatlivet, en arena jag varit inne på förut i och med rättsfallet jag var perifert inblandad i för en del år sen (se kategorilistan).

Vad saken gäller är ju inte rapporteringen som bestås av tidningarnas royal correspondents, dvs de som hänger med och plåtar nästa band som någon HRH klipper av utanför det nya barnhemmet i Nether Wallop. De giftiga sakerna kommer dels från de byline-krönikörer som specialiserar sig på turbofierad moral outrage, typ Piers Morgan och Sarah Vine, och dels på de nyhetsredaktörer som luskar fram allt de kan i hitta i fråga om det småskräp kungligheterna lämnar efter sig, typ kvitton, epost, begagnat toapapper.

Vill man få en inblick i den här träskvärlden är det värt att titta på Brian Cathcarts bylineinvestigates.com – Cathcart grundade med bl.a. Hugh Grant gruppen Hacked Off i kölvattnet på phonehacking-skandalen, som i sin tur ledde till Levesonutredningen. Särskilt intressant i sammanhanget är detta om Daily Mails och Mail on Sundays agerande mot Meghan. Hur luttrad man än är vad gäller den brittiska högerpressen så studsar man fortfarande inför den gränslösa ohederligheten och cynismen. “Leveson? Who’s that?”

En av de centrala frågorna i det kommande rättsfallet är Meghans privata brev till sin far, som Mail on Sunday fick tag i och publicerade. I Guardianartikeln jag länkade till ovan får man sig till livs varför tidningen inte anser att brevet var särskilt privat. Man får läsa det flera gånger för att tro det är sant:

“The letter appears to have been [being] immaculately copied out by [Meghan] in her own elaborate handwriting from a previous draft. There are no crossings-out or amendments as there usually are with a spontaneous draft. It is to be inferred also from the care [she] took over the presentation of the letter that she anticipated it being disclosed to and read by third parties.”

Bara för att man skriver snygg handstil och möjligtvis kopierat en tidigare brevskiss, som man ofta gör i känsliga ärenden, har man ingen rätt att klaga på att MoS lägger vantarna på det och publicerar det för snöda vinningens skull. Detta är de pressetiska – och för all del, juridiska – sumpmarker dessa tidningar rör sig i.

Nu tror många kunniga människor att Meghan kommer att få rätten med sig i målet mot MoS, men att det till slut kan handla om att vinna-slaget-men-förlora-kriget. Det ligger nog en del i det, i det långa loppet. Inte undra på, egentligen, att de två vill dra iväg för gott till Kanadas bortersta kust.