Runskrift
Categories: Brittiskt allmäntSunday, Jan 12, 2020
Sir Roger Scruton har avlidit vid en ålder av 75 år. “Konservativ filosof”, föreläsare på Birkbeck, ordförande i regeringens <checks notes> “Building Better, Building Beautiful Commission”. Yes, well… Kort sammanfattning av hans liv finns i länken.
Jag vet inte om ni kommer ihåg, men det fanns en debatt om Axess och Johan Lundberg för en massa år sen. Jag skrev om det en del här på bloggen. Jag tyckte, så mycket vänster jag var, att det vore bra med ett kvalificerat konservativt forum, något man kan sätta tänderna i för att lätta på det monologiska svenska debattklimatet. Problemet var att Axess tyckte “konservativt” betydde just folk som Roger Scruton. Eller Theodore Dalrymple, eller Stig Strömholm, och numera Matthew Goodwin, den svängen.
Cheezus, det är sannerligen inte lätt att vara vänster när man har sådant motstånd. Roger Scruton var för mig ett av många exempel varför jag kanske valt fel land att leva i, dvs en kultur där man förhoppningsvis kan utmanas, där man ställs på sin spets och måste försvara sina öppna, toleranta, rättvisa ståndpunkter och inte bara möts av ett likblekt ansikte i kistan, den döda blicken som säger I was right all along, because I’m dead. Jag tvekar alltid innan jag säger det, but fuck it, England har inga intellektuella. Vad värre är, de kanske inte behöver några.
January 13th, 2020 at 2:40 pm
Så vilken typ av konservatism är det du saknar? Det finns i och för sig rätt gott om intellektuellt koherenta konservativa från de Maistre och framåt, men jag kan inte påstå att intresset från den typ av vänsterfolk som brukar lamentera om bristen på konservatism är särskilt stort.
I grunden handlar det snarast om att konservatism dels innebär just ett normativt antagande om att det historiskt och platsbundet existerande har ett egenvärde vilket både liberaler och socialister närmast definitionsmässigt inte anser, liksom att konservatism innebär en grundläggande skepsis mot kollektivt beslutade förbättringar av samhället som följer av en skeptisk syn på individens och kollektivets intellektuella och moraliska begränsningar som också innebär ett antagande om traditionernas och traditionella (eller religiöst grundade) institutioners epistemiska överlägsenhet över forskning, omröstningar, debatter eller ens marknader för att utröna vad som är bra eller dåligt. De epistemiska begränsningarna innebär också en faktiskt given, inte normativt önskvärd begränsning av politisk agens.
I den meningen talar konservativa och vänster i bred mening om olika saker när de talar om politik, dina “öppna, rättvisa och toleranta” ståndpunkter är s.a.s. inte föremål för debatt därför att politik som sådan inte är en fråga om debatt, rationellt sanningssökande eller ens individers preferenser, utan en fråga om att upprätthålla givna institutioner vars önskvärdhet vi egentligen inte kan avgöra p.g.a. våra kunskapsmässiga begränsningar, men där samma begränsningar gör storskaliga och planerade förändringar av dem farliga eller omöjliga.
Det är en kanske lite ensidig men dock relevant beskrivning av konservativ politisk filosofi som funnits i olika kontexter. Michael Oakshott och i viss mån John Gray i England, i en tysk kontext, Carl Schmitt, Ernst Forsthoff, Helmut Schelsky och Niklas Luhmann. Bland nutida franska filosofer skulle man kunna nämna Pierre Manent, även Raymond Aron har drag av detta synsätt. Poängen är inte att dessa typer av konservatism är särskilt lika varandra i andra avseenden eller att de automatiskt leder till den ena eller andra institutionella lösningen (under efterkrigstiden kombinerades de ofta med engagerat försvar för liberala institutioner) utan att kombinationen av tro på demokrati, rationalism och politiskt beslutsfattande som en väg att förändra världen (till det bättre) som är bred vänster/liberal konsensus i västvärlden som gör att man kan tala om sina “öppna, rättvisa och toleranta ståndpunkter” helt enkelt handlar om en annan syn på politik.
January 13th, 2020 at 3:53 pm
Stort tack för det, kcl. Ett jätteämne, förstås. Om man ser till Scruton själv höll han väl sig mest i den där traditionen Burke/de Maistre osv framför allt i det att han var så misstänksam mot allt liberalt inflytande, inkluderat marknaden, på konservatismen. Det var därför han var så avogt inställd till Thatcher, fram till Falklandskriget (förstås).
Jag får intrycket att Scruton hörde till vad du antyder ovan som en i teorin (om än inte i praktiken) ideologilös konservatism. It is about what is.
Själv “saknar” jag alltså ingen särskild form av konservatism. Men det hjälper oss andra ibland att få konturer på den, och vad man än kan säga om Thatcher så visst hade hennes “ideologi” skarpa kanter, där fanns mycket svart och vitt. Vilket gör frågan om de kommande fem/tio åren desto intressantare. Johnson har ju talat vitt och brett om att gå tillbaka till en konciliatorisk one-nation Toryism med bl.a. investeringar i sjukvård, poliser och den röda murens toryröstande valkretsar osv. (Huruvida samhällsekonomin kommer att ha råd med det efter 31 dec 2020 är en annan sak). Följer han i Thatchers fotspår eller avviker från dem?
Det finns anledning att återkomma, så klart. Tack igen!
January 13th, 2020 at 4:09 pm
Ett litet tillägg bara. Det är väl en händelse som ser ut som en tanke en i teorin ideologilös konservatism blir till en i praktiken väldigt auhtoritarian sådan. Scruton la ju mycket vikt vid saker som “lydnad”, eviga lagar snarare än tillfälliga principer, osv.
January 13th, 2020 at 5:43 pm
@kcl: Din kommentar väcker fler funderingar. En av de saker du tar upp är den klassiska konservatismens filosofiska hållpunkter, om människans begränsningar, mot förändringar osv. Då tycker jag det blir intressant att se hur konservatismen, när den väl har makten, antingen står fast vid eller avviker från de hållpunkterna. Särskilt detta med “att upprätthålla givna institutioner vars önskvärdhet vi egentligen inte kan avgöra p.g.a. våra kunskapsmässiga begränsningar”. Från Disraeli och framåt har man i det stora hela hållit fast vid institutionerna – inkluderat Thatcher! Men om man gjort det av sådana finstämda filosofiska/ideologiska hänsyn eller enbart för att institutionernas bevarande tjänat deras dagspolitiska syften, där lutar jag förstås mot det senare. Vare sig en konservativ regering är konciliatoriskt pragmatisk (säg, Baldwin, MacMillan) eller ideologiskt driven (Thatcher) så är institutionerna deras “hem” – vilket så många av dem har inympat i sig sedan barnsben, från internatskolorna via Oxbridge till Westminster. Så kommer någon som Boris Johnson, som ju inte alls följer i Thatchers/MacMillans/Baldwins fotspår, i att han uppenbart har för avsikt att underminera ett flertal institutioner, inte minst det delikata förhållandet mellan parlamentet och domstolarna, reformera “judicial review”, hur han förledde suveränen (!) i fråga om parlamentets upphävande i höstas, hur han tänker (genom Dominic Cummings) omvälva Civil Service till något som verkar mer likna det amerikanska systemet med politiskt tillsatta högre ämbetsmän. Gör det Johnson mindre konservativ? Naturligtvis inte. Att vara – eller påstå sig vara – ideologilöst konservativ, rent filosofiskt, ger en väldigt fria händer agera hur revolutionärt man vill. Det ligger något djupt cyniskt i den moderna konservatismens försök att hävda en historisk-ideologisk arvedel vare sig från Burke eller de Maistre eller någon annan. It is about what is – and what is, is for me to know and you to find out.
January 13th, 2020 at 6:58 pm
Provisoriskt svar, min poäng handlade mest om hur konservatism/liberalism/socialism till stor del menar olika saker med politik (även om de har en uppsättning medel koncentrerade kring staten). Man ska givetvis inte glömma att de som har ungefär de synpunkter jag skisserade sedan kan skilja sig väldigt mycket i övrigt.
Ett annat gemensamt drag för många konservativa är att de ser världen som konfliktfylld och i grunden tragisk, d.v.s. politik handlar om att välja mellan dåliga saker eller (i bästa fall) mellan oförenliga goda saker. Här skulle man kunna lägga till namn som Schumpeter eller Weber.
Hur (om alls) det förvandlas till politik hos partier som säger sig eller anses vara konservativa är till största delen en annan fråga. Konservativa partier är givetvis utomordentligt flexibla och måste tror jag främst förstås som representanter för vissa intressen (liksom andra partier). Det är givetvis rimligare att anta att partier drivs av egenintressen än av ideologier annat än i mycket grov mening.
I rättvisans namn skulle jag också säga att nutida konservativa partier sällan pratar om Burke och inte alls om de Maistre.
January 13th, 2020 at 7:06 pm
En reflektion till. (Sorry, det här håller på att bli anteckningar för en framtida längre text) Detta om människosyn och religion. Som du säger präglas konservatismen av en “skeptisk syn på individens och kollektivets intellektuella och moraliska begränsningar”, dvs i kristna termer ser man bara “fallen man”, någon som är “irredeemable” (jag vet aldrig hur man översätter det, “oförbätterlig”?) fram till the Second Coming. Man skjuter upp lärdomen från Jesus tills han kommit tillbaka igen. Men den egentliga lärdomen är ju att varje människa är “redeemable” genom tron, genom människokärleken och gudfruktigheten, genom dopet. Vilket är vad socialismen tog till sig. Alla människor är förbätterliga, det finns inga gränser för vare sig individen eller kollektivet i fråga om att själv bli, och göra världen, bättre. Marx var ju högst medveten om den här samfälligheten med kristendomen, jag tror särskilt i förordet till “Feuerbach”. Det var för övrigt därför eugeniken var en så drastiskt anti-socialistisk idé för att omfamnas av socialdemokratin, tanken att det finns “A-människor” och “B-människor”, som makarna Myrdal så charmerande uttryckte det. För att vara lite schematisk: konservatismen förlitar sig på kyrkan, socialismen förlitar sig på Nya Testamentet.
January 13th, 2020 at 7:18 pm
Såg inte din senaste kommentar innan jag skrev ovanstående.
“…min poäng handlade mest om hur konservatism/liberalism/socialism till stor del menar olika saker med politik” Det är mycket möjligt, men ur en väldigt snäv historiskt/ideologisk synpunkt, väl? Jag tycker inte det handlar om något kategorifel att konstatera att, i praktiken, i det dagspolitiska som drabbar oss alla, menar de att främja de respektive intressen de alla försöker tillfredsställa. Welcome to politics.
Scruton var f.ö. stor beundrare av både Burke och de Maistre (och Hegel).
January 13th, 2020 at 7:34 pm
@kcl: Bara för att undvika missförstånd, jag polemiserar inte mot dig här, jag tycker din framställning är helt rättvis och mycket klargörande om konservatismens natur. Jag avsåg bara att spåna vidare på några teman i din kommentar, även om jag kanske inte ser det historiska tankegodset som särskilt avgörande för stunden.
January 15th, 2020 at 5:07 pm
För att fortsätta med det historiska, konservatismens förhållande till religion är mer kluvet än man kan tro, en ganska stor grupp konservativa intellektuella ser religion närmast sociologiskt som nödvändigt för att bevara stabiliteten i ett samhälle (religionens ålder snarare än dess sanningsvärde är poängen), en grupp bygger uttryckligen på religiösa övertygelser i sin politik (katolsk ultramontanism/integrism är typiska exempel, JF Stephens i Storbritannien ett icke-katolskt) och en är uttalat sekulär, där skepsisen omfattar inte bara förnuftet utan också religionen (Hume skulle kunna vara ett tidigt exempel).
Jag skulle säga att det dock är en del av en mer övergripande fråga om konservatismens förhållande till moderniteten. Konservatismen är ju ett barn av moderniteten, d.v.s. att vissa aspekter av det traditionella samhället försvunnit, upplösts och förändrats och inte fullt ut kan återställas.
En relaterad fråga är vad man ska bevara i ett samhälle som för länge sedan slutat vara traditionellt, ganska ofta visar det sig vara gårdagens liberala idéer (vilket inte behöver vara dålig politik, uppfattningen att parlament ska ha någon praktisk betydelse är en 1800-talsliberal idé som ganska få officiellt liberala partier försvarar idag).
Samtidigt är konservativ partipolitik i de flesta länder ytterst pragmatisk. De flesta konservativa rörelser i västvärlden har gått från en kombination av stark nationalism, sociala hierarkier och liten stat (före 1939) till betydligt mindre av nationalism, betydligt mer välfärdsstat och gradvis mindre av traditionella sociala hierarkier (efterkrigstiden) till dagens mix av halvstor välfärdsstat med relativt starkt skydd för välfärdstjänster, liberaliseringar av ekonomin och en närmast amerikansk syn på social jämlikhet. I det avseendet framstår Boris Johnson mindre som en högerpopulist och mer som en Fredrik Reinfeldt.
Så visst, konservativa är oftast pragmatiska vad gäller medel och institutionella lösningar.
January 15th, 2020 at 5:13 pm
En kommentar till: vad gäller eugenik tycker jag inte dess popularitet bland vänsterpartier under 1900-talet är så förvånande, är man rationalist, djupt övertygad om samhällets och människans förbättringsbarhet och varken accepterar traditionella eller principiella gränser för offentlig maktutövning (vilket jag tycker är ganska träffande beskrivning av t.ex. Gunnar Myrdal), så finns inte så mycket hinder för den typer av åsikter. Mänskliga rättigheter i sin nuvarande form är ett efterkrigsfenomen, med relativt få anhängare i mellankrigstidens socialdemokratier.
Två av få kritiker bland ledande politiker mot steriliseringslagstiftning i Sverige var f.ö. Ernst Trygger och Hjalmar Hammarskjöld, båda ledande företrädare för de mest envetna delarna av förstakammarhögern. Åtminstone Trygger som var uttalad anhängare av bibehållandet av dödsstraffet var det rimligen inte enbart av humanitära, utan om jag skulle gissa, traditionella skäl både i rättsligt och moraliskt hänseende.
January 15th, 2020 at 6:12 pm
Det finns mycket tänkvärt i båda dina två senaste kommentarer. Och jag håller med om en hel del: “…religion närmast sociologiskt som nödvändigt för att bevara stabiliteten i ett samhälle (religionens ålder snarare än dess sanningsvärde är poängen)” vilket jag uttryckte ovan som “kyrka” gentemot “testamente”. Och självklart kan konservatismen visa upp hur många ansikten som helst, vad gäller religion som annat, och det kommer kanske just av dess pragmatiska/ideologilösa tendenser.
Eugniken så. Först ska jag hänvisa till en bloggpost jag skrev 2012 (http://www.pressyltaredux.com/2012/05/nar-dessa-tala/#more-9879) Jag tycker, som där, att man kan vara mer konkret än så, i alla fall vad gäller Sverige och socialdemokratin, att man kan spåra det tillbaka till Axel Hägerström och värdenihilismen. För att citera mig själv:
“…Uppsalafilosofin, för vilka rättigheter, moraliska ställningstaganden och etiska imperativ saknade grund i den objektiva verkligheten.Samhällsmoral, menade man, är i princip bara vad majoriteten vid en viss historisk tidpunkt råkar anse vara rätt, och kan varken kallas sann eller falsk. All lagstiftning, till exempel, som berör moraliska spörsmål bör enbart se till samhällsnyttan, eftersom några fristående och “absoluta” rättigheter eller etiska imperativ inte existerar.”
Men det var väl inte bara Trygger och Hammarskjöld som var emot? Röstade inte kommunistiska ledamöter mot också, just pga deras socialistiska människosyn? Jag är inte säker, får leta upp några källor.
Du skriver: “Mänskliga rättigheter i sin nuvarande form är ett efterkrigsfenomen, med relativt få anhängare i mellankrigstidens socialdemokratier.” Absolut, och det är dessutom ett utpräglat konservativt efterkrigsfenomen, Churchill inte minst! Och det skulle nog ändå inte hjälpt motståndet mot steriliseringarna, eftersom ECHR handlar om individuella rättigheter, inte sociala och kollektiva. Ursäkta ett långt citat till (källan följer nedan):
“…the convention[on human rights] was an individualistic and conservative project, devised outside the offices of governments and the chambers of parliaments and designed to stem the postwar tide of socialism and statism. Through it, he argues, ‘conservatives enshrined human rights as European values in the service of a nostalgic Christian vision of the European legal order, not a liberal cosmopolitan one.’ So if to modern readers the European convention, which includes practically no social or collective rights, looks like a 19th-century manifesto of liberal individualism, it’s because that’s what it was: reactionary in the best and purest sense of the word. A young French journalist, Jean-Jacques Servan-Schreiber, wrote in Le Monde, as the
draft moved towards finality: ‘Our parliamentarians at Strasbourg are playing at being
lawyers from 1789 and liberals from the 19th century.’ It is time’s whirligig which in the last half-century has spun the convention round, making it a shield for the dissident, a weapon for the unrespectable and a bane for state authorities, a living reminder to be careful what you wish for.”
Ur Stephen Sedleys recension i LRB av Marco Duranti: “The Conservative Human Rights Revolution: European Identity, Transnational Politics and the Origins of the European Convention” (Oxford 2017) Den ligger bakom betalvägg, man jag kan maila den till dig om din epostadress fungerar (*hint*).
January 17th, 2020 at 7:47 am
Jag har inte så mycket att invända mot din beskrivning av Uppsalaskolan, även om de mest långtgående samhällsnytteargumenten om man ska vara petig användes av Lundstedt och Myrdal. (Myrdal hade dessutom en egen variant där han försökte förena vetenskaplighet med att objektivitet utifrån “samhällets grundvärderingar”, jfr idéen om “American creed” i An American Dilemma. All samhällskritik måste vara intern blir ironiskt nog slutsatsen.)
Jo, det fanns några kommunister och några socialdemokrater, bl.a. Carl Lindhagen och Georg Branting som röstade emot, min poäng var mest att det fanns ett konservativt motstånd som inte var särskilt universalistiskt eller humanitärt utan just grundat på traditionella värderingar, medan vänsterkritiken hade andra rötter. Synen på eugenik under den här tiden skar rakt genom dåtidens höger/vänster skalor, och även genom olika former av materialism. Den trista slutsatsen är att det finns många sätt att ta fel på i samma fråga.
February 6th, 2020 at 4:31 pm
[…] och årliga rävjakter än en som säger i intervjuer att hans favoritband är Da Buzz. Jag läser hellre Axess än Neo. Ja, ni […]