Jag hade ett långt samtal fredag kväll med en gammal och väldigt god vän, Bosco d’Oliveira, som jag faktiskt inte pratat med på åtta år. Han är från Brasilien, hade bott här i 33 år tills 2011 när han flyttade tillbaka till sitt hemland (jag bloggade faktiskt om det när det begav sig). Jag har saknat honom, och den känslan var uppenbart ömsesidig att döma av längden och intensiteten i vårt samtal.

En av de saker vi diskuterade var hur det kändes för honom att flytta tillbaka till hemlandet efter så många år borta. Jag skulle själv aldrig kunna tänka mig att flytta tillbaka till Sverige, och det finns massor av komplicerade anledningar till det, allt från konkreta saker som familj-vänner-vana till mer abstrakta hänsyn som “all tid som har gått”, jag har nått en viss ålder, det är för sent. (Och allt det här relaterar naturligtvis till den där refusartikeln jag postade häromdagen, det var liksom därför jag la upp den).

Bosco förvånade mig lite grand när han förklarade att en stor del av hans bevekelsegrunder var politiska. Vid pass 2011 hade Lula vunnit flera val i rad för Arbetarpartiet (PT), Brasilien såg ut att “äntligen” börja förändras i någorlunda sansad riktning, de fattiga började kunna se en ljusning, orättvisorna började åtgärdas, så mycket positivt hände, mot alla odds. Bosco tyckte det började se hoppfullt ut. Han ville – som människa, som socialist, som musiker – vara där. Och spela. En roll.

Sidoruta: Det finns så klart massor att läsa om Brasiliens politiska historia från senare år, det är bara att googla. Men en av de intressantaste publicerades i LRB i februari i år: en fantastiskt lång analys av Perry Anderson, en skribent jag i det stora hela gillar. Den ligger tyvärr bakom betalvägg, men köp gärna en prenumeration, det är bara nåt 70-80 pundare per år, och väl värt det (inte minst just för deras arkiv).

Boscos förhoppningar grusades alltså, och det ganska rejält. Han ser det (kortfattat) som den brasilianska medelklassens förräderi, deras skräck inför ett proletariat/prekariat som börjat få ekonomiska och politiska resurser att kräva förändring, som börjat få en röst i det politiska systemet. Ett politiskt system, vill säga, som snart nog slog bakut och fängslade Lula på helt ogrundade korruptionsanklagelser, och efterträdaren Dilma Rouseffs öde är inte mycket mer uppbyggande.

Bosco vägrar ta Bolsonaros namn i sin mun. Han kallar honom “den där jävla svampen”, “den där typen”, “han som…”. Bosco sa vid ett tillfälle att han från tid till annan ångrar att han åkte hem igen. Men ändå inte. Men ändå. Men ändå inte. Jag förstod honom så väl. Den utlandsboendes ständiga, eviga och patetiska vacklande mellan hemhörighet och frånhörighet, känslan av att bo i en transithall på någon isländsk flygplats, a suspension of disbelief.

Jag undrar fortfarande om jag vill stanna kvar här. Förmodligen, men jag får se. Och London får se. Ibland träder Irland, och Dublin, fram på min fantasiscen igen, inte bara för att det skulle sluta cirkeln på min personliga resa, utan för att jag gillar det som hänt på Irland under senare år, att ett samhälle av den rigida, slutna karaktären, som det brukade vara, har öppnat sig. Jag gillar öppet, inte stängt.

+ Men här fattar man också varför Bosco flyttade hem till Belo Horizonte…