“The average American likes meat, sports, money, porn, cars, cartoons, and shopping. Less popular: socialism, privilege-checking, and the world ending in 10 years. Ironically, perhaps because of Trump, Democratic Party rhetoric in 2020 is relentlessly negative about the American experience. Every speech is a horror story about synagogue massacres or people dying without insulin or atrocities at the border. Republicans who used to complain about liberals “apologizing for America” were being silly, but 2020 Democrats sound like escapees from the Killing Fields”.

Har länge gillat Matt Taibbi i Rolling Stone, det är få som är så klarspråkiga om amerikansk politik. RS-skribenter vill traditionellt gärna producera en massa zingers i stället för insikter, men Taibbi är rätt återhållsam med sådant, tack och lov. Han är värd att läsa, särskilt i dessa dagar.

+ Bara ytterligare några tankar om politisk analys/kommentar i amerikanska och brittiska media. Matt Taibbi har inte minst den fördelen att han belyser två nya och skilda sätt att betrakta och kommentera det politiska skeendet. Det finns en inre sfär och det finns en yttre sfär. Den förra kallas i USA “inside the Beltway”, i UK “inside the Westminster bubble”. Den yttre sfären har tack och lov inget namn, ännu.

Jag läser rätt mycket medier om amerikansk politik, självklart, för parallellerna är ofta så slående numera. Vad som förenar insidesrapporteringen i båda länderna är en slags knowingness, ett teckenspråk, en överenskommelse som de utanför den inre sfären inte alls skrivit under på. I UK representeras detta, för mig, framför allt av BBC R4:s nyhetsblock på morgonen “Today”, varom Suzanne Moore skrev väldigt bra igår, och Observers kolumnist Andrew Rawnsley.

Jag läser i och för sig alltid Rawnsley, och han har nästan alltid intressanta saker att säga, som tillför något till ens kunskapsbank. Men särskilt efter Brexitomröstningen – och, på motsvarande vis, i USA efter Trump – känns sådana insideranalyser också allt mer gammalmodiga, irrelevanta, beside-the-point. Skribenter som Rawnsley skriver liksom lika mycket för sina journalistkolleger som de skriver för läsaren.

Vad Matt Taibbi (och andra också, förstås) gör är att lyssna mycket, mycket mer kritiskt på vad han hör av sina “kontakter”, att inte alls ta för kollegialt och kontant vad den övriga pressen skriver och rapporterar, att faktiskt ge sig ut bland Trumpsupportrar och lyssna på dem – inte på det där tramsiga prole-whispering sättet som The G:s John Harris gjort till en specialitet, utan med öppna ögon och öron. Det är det MSM-journalistiken behöver mer och mer av. Skriv utanför, inte innanför.