Nu har jag läst Martin Nyströms ‘Konsten att se långt: nya perspektiv på Evert Taube’ (Arche Press 2019). Jag gick in i den med all förväntan att få min beundran för Taube bekräftad ur många perspektiv. Men jag kom ut ur den med tanken att jag egentligen inte är så förtjust i Taube som jag trodde. Jag vet inte vad det är, riktigt. Kanske att hans språk, hans dikt, hans anslag hör till en generation som inte ens är mina föräldrars utan mina far/morföräldrars. Taube känns underligt nog mycket mer främmande efter att jag läst den här infallsrika, kunniga och generösa boken.

Det enda jag fäste mig vid riktigt ordentligt var hur Nyström reder ut Taubes mångåriga definiering av vad vi svenskar tänker på som “borta och hemma” och hur de flyter in i varandra i våra medvetanden. Bohuslän och Pampas. Provençal och Sjösala. Ofta i samma rim, som i rubriken. Det är en definiering som Taube etablerade för så många av oss, inkluderat mig själv. Det finns inget mer svenskt än att vara svensk så långt bort från Sverige det går att komma. Vilhelm Moberg skrev utvandrarböckerna i Kalifornien. Almqvist och Strindberg skrev i exil.

Jag har aldrig läst Taubes roman ‘Don Diego Karlsson de la Rosas roman’ (och det borde väl vara “de las Rosas”, för övrigt?) men Nyström lägger stor vikt vid den. Fast ju mer han berättar om den desto mindre vill jag läsa den. Den verkar klibbigt självupptagen, dumromantisk och otrogen i ordets alla bemärkelser. Ett annat avsnitt handlar om Taubes förhållande till Diktarna. Erik Lindegren tyckte det var fel att Taube fick nåt pris nån gång (Övralidspriset? Minns inte) medan Gunnar Ekelöf trots alla skillnader blev vän och konfidant med honom. (“Taubes Ja mot Ekelöfs Nej”, som det heter i boken).

Det är kanske det där Ja:et som jag fastnat i. Taube var, som Nyström är ivrig att påpeka, instinktivt antirasist och miljövänlig så det smäller, och det ska han ha all heder av. Men det är detta med hans Ja, hans optimism, hans tullfria naturromantik, detta att han reste runt omkring i världen så mycket och lärde sig så mycket och berättade så mycket för oss, som gör att jag ändå inte litar på honom. När han pratar med människor på Pampas, i Milano, på briggen ‘Hit & Dit’ så låter det som om han bara vill ha citat med sig hem, till sin nästa bok, sång, framträdande. Han är inte där, han är här. He never left.