Irland, alltså…
Categories: Brittiskt allmäntSaturday, Jan 19, 2019
Gabrielle undrade i sin senaste kommentar varför irländarna är så “ledsna och arga” när det handlar om Brexit. Jag ska försöka skissa på ett svar, men det finns säkert mer att säga också. För det första kan man nog kalla dem fler saker än så – häpna och oförstående, till exempel – och det gäller på båda sidor om deras gräns.
Jag tror man som vanligt måste utgå från historien och hur den, om än inte upprepar sig så åtminstone hur den rimmar. Det har som bekant länge funnits ett djupt kolonialistiskt förhållningssätt från den engelska (snarare än brittiska) politiska klassen gentemot Irland. Det tar sig uttryck i allt från ointresse och okunnighet – Karen Bradley, som nytillträdd NI-minister, sa sig inte ha en aning om att nationalister inte röstade på unionister och vice versa (men hon fick väl lära sig på jobbet) – till nedlåtenhet och framför allt nedlåtenhetens beväpnade version, tystnaden.
Det var bl.a. detta Ola Larsmo tog upp i sin kommentar härförleden: varför denna tystnad från Leaver-sidan om konsekvenserna av en no-deal/hård gräns? Det har alltså att göra med ett djupt och aggressivt ointresse för den irländska öns framtid (för att inte tala om dess historia!) En majoritet Brexitröstare ser gärna att man offrar Nordirland till förmån för en clean break med EU. Men det finns också en liknande tystnad i frågan från Remainers och man skulle kunna förklara (inte ursäkta) den med att frågan egentligen inte är så förbannat komplicerad: en no-deal kommer att innebära en katastrof för freden på Nordirland, och därmed på hela ön. Det finns helt enkelt inte särskilt mycket mer att säga.
Man kan ju bli “ledsen och arg” för mindre. Men parallellt med detta har en annan process ägt rum sedan juni 2016. Vilken utgång det än blir till slut – deal/no-deal – så har Republiken överlägset mest att förlora på Brexit, rent ekonomiskt, av alla EU-länderna. Detta helt bortsett från de politiska/nordirländska aspekterna: handelsförbindelserna med UK är omfattande och djupgående sedan långt tillbaka. Detta har naturligtvis fört med sig att EU prioriterat Republikens intressen nästan över allt annat (quelle surprise…) och att Dublin därmed sedan folkomröstningen agerar utifrån en betydande maktposition i Brexitförhandlingarna. De har de flesta korten på hand, och de har ett enigt EU bakom sig.
För en avsevärd del av den engelska politiska klassen, särskilt de till höger om mitten, framstår detta som djupt upprörande, nästan anti-historiskt, en uppånedpåvänd värld som ingen någonsin gett dem kartan till. Detta så mycket mer bittert och ironiskt eftersom Brexit (som Fintan O’Toole och andra ständigt påpekar) egentligen inte alls handlar om EU utan om Storbritanniens (och mer specifikt Englands) syn på sig själv som post-kolonial verklighet; om dess förtvivlade, krampaktiga illusioner om en framtid som ska bli lika gloriös som den historia de egentligen inte behärskar särskilt väl. Det är fler än en brexitör som hänvisat till blitzen under det gångna året, men särskilt på sistone. “Vi kommer att överleva en hård Brexit” som en av dem sa nyligen. “Överleva”? Ribban har lagts lägre och lägre ju närmare vi kommer 29 mars.
Det finns som sagt mycket mer att säga i den här frågan. Men man måste också konstatera att många progressiva människor, jag själv inberäknat, har en gammal och trofast kärlek till Irland som blivit allt djupare med åren när man ser hur landet sakta men obändigt säkert tagit så många steg framåt: i hur man hämtade sig efter “bubblan” på åttiotalet; i hur man vänt ryggen åt kyrkan och mycket av vad den står för; i hur toleransen manifesterade sig i abortomröstningen, och mycket annat. Som jag skrev i samband med det så, bortsett från Östeuropa och till viss mån Spanien, vet jag inget annat land som har förändrats så pass mycket sedan, säg, 1970, när jag först gav mig ut i världen. Och förändrats till det bättre. Kanske värt att hålla i minnet de kommande månaderna.
January 19th, 2019 at 4:53 pm
Tack för din stoffliga uppdatering av den för mig lite abstrakta Irlandsfrågan. Men självklart är jag på Irlands sida, har alltid varit. En intressant detalj i samband med handel/EU-anslutning är ju att det finns fler miljardärer visavi folkmängd på Irland än i England. Snopet! Och synd att det inte “trickles over” lite mer då.
January 19th, 2019 at 5:18 pm
Återkommer till diskussionen sen. Du var ju så generös. Men jag har deadline här i dagarna. Time sucks.
January 19th, 2019 at 5:29 pm
Det där med miljardärer per folkmängd är ju helt riktigt och visar på att man absolut inte ska skönmåla, det visar inte minst en artikel idag om Irlands “dolda hemlöshetskris” (länk nedan). Det är samma nyliberala strukturer och klasskillnader där som (nästan) överallt annars. Vad som då blir intressant (kanske kontroversiellt, t.o.m.) är om man kan spåra ett samband mellan nyliberalismen och “liberaliseringen” av irländarnas sociala attityder, som jag rörde vid ovan?
https://www.theguardian.com/society/video/2018/dec/20/my-life-in-a-hotel-room-irelands-hidden-homeless-crisis-video
January 19th, 2019 at 6:11 pm
Jag är för gammal för deadlines.
January 19th, 2019 at 7:33 pm
Det är egentligen jag med 😉
January 19th, 2019 at 9:33 pm
“I love deadlines. I love the whooshing noise they make as they go by.”
― Douglas Adams, The Salmon of Doubt
January 22nd, 2019 at 8:57 am
Jag skulle gärna vilja veta mer om det där, Gunnar, inifrån England alltså: hur man ens kan kosta på sig att inte förstå komplexiteten i “Irlandsfrågan”. Tony Connelly skriver i sin Brexit-bok om hur “UK värmer Irland på natten och Irland matar UK på dagen” – alltså hur republiken importerar mycket av sitt energibehov från UK och republikens (och NI:s) jordbruksprodukter föder UK… allt detta blir nu svårare att hålla igång, särskilt utan ett frihandelsavtal. Enligt Connelly ser man redan en trend av jordbrukare i NI som går i konkurs.
Det hela kompliceras ju också av att delar av DUPs kärnväljare är just bönder – och beroende av okomplicerad export till UK. Därför röstade många av dem mot Brexit. Ändå häver DUP Mays avtal…
Det ännu farligare undertexten är ju att den terror som märkte NI under “the Troubles” knappast stannade på Irland; attentaten spred sig till andra sidan Irländska sjön. Minns bomberna i Brighton och attentatet mot Mountbatten etc. Om man inte tänker på annat i sammanhanget måste man väl ändå vilja bevara freden på NI för sin egen skull?
Om du kan kasta ljus över denna tystnad i den engelska debatten vore jag tacksam…
January 22nd, 2019 at 9:52 am
Absolut, det är helt korrekt, allt du säger. Nästan varje dag ser man rapporter om jordbruken på ön, senast idag om mjölkproducenterna i
Republiken(fel: ska vara NI, se länk nedan). Och bomberna har börjat smälla igen i Derry, som du vet (de kallar sig “New IRA”, de fick väl nog av Continuity…) Och allt detta borde ju göra skillnad, djup skillnad, i hur man ev ror Brexit i hamn.Vad jag vill mena är att inunder din kommentar ligger, som det länge gjort för mig också, missuppfattningen att Brexit är ett rationellt projekt. Det är det inte. Och det säger jag inte för att slippa undan en mer detaljerad analys, jag skulle gärna försökt prestera en sådan, men man kommer svårligen förbi denna larmande, skorrande, blindstirrande brist på förnuft som mer och mer kommit att prägla hela processen. Och det sannerligen inte bara bland extrembrexitörer och DUP.
En del av förklaringen varför det blivit så tror jag (och många andra förstås) ligger i att Brexit aldrig varit ett “nationellt projekt” för UK:s del, och kanske aldrig kunde bli det heller. I stället är det ju ett utpräglat partipolitiskt projekt, och drivkrafterna bakom det blir därefter. Partiintressen går före “nationella” intressen, både för Tories och Labour.
Därav det faktum att en så stor majoritet röstade igenom triggandet av Art 50 långt, långt innan nationen/det politiska systemet/parlamentet, kalla det vad man vill, var redo för det.
Så jag tror egentligen inte det är en “tystnad” som råder i den engelska debatten, i alla fall inte i meningen att tystnad är passiv, utan snarare aggressiv och militant. Du kommer ihåg när Tory-MP:n Priti Patel hotade Republiken med “svältåtgärder” för inte så länge sedan? Bakom en sådan kommentar ligger inte bara en brist på historiskt medvetande utan en intellektuell tomhet, ett ingenting, en totaliserande tystnad.
https://www.theguardian.com/politics/2019/jan/22/planning-is-a-nightmare-irish-milk-firm-fears-lights-out-after-brexit
January 22nd, 2019 at 9:59 am
Som nån sa apropå “30 years of fatal attacks”-animeringen på den här sidan, från ett närsynt engelskt perspektiv “var det väl inte så farligt”, och det var “länge sen”…
https://www.irishtimes.com/news/world/brexit/borderlands/keeping-peace
January 23rd, 2019 at 7:51 am
(Bra länk där, Fredrik, tack.)
Det är ju som du skriver, Gunnar: man vill inte tro att stora länder styrs av människor som helt saknar koll. Man vill se rationalitet, även ond sådan, där sådan inte finns.
Jag skulle ändå vilja framhärda litet i frågan, då ju relationen UK/republiken/NI varit så viktig för den politiska utvecklingen på så många plan (Thatcher själv undkom ju ett seriöst mordförsök från IRA). Hur kan ett stort problemområde bli ett helt vitt fält, inte bara i partipolitikernas värld utan även i väljarnas? Det intressanta är ju att gränsfrågan blivit hela smärtpunkten i utträdet; NÅGON måste ha sett vad som fanns en bit nedåt vägen också för två år sedan? Annars kan vi ju hospitalisera hela den politiska klassen?
Du var inne på att det kunde vara en sorts kolonialt tänk, att det som sker i kolonierna aldrig påverkar centrum (haha) och att Irland fortfarande ses som en koloni, hundra år senare… men det är väl en hållning man skulle förknippa med reptilsidan av Tories och få andra? Eller är det förankrat i vidare kretsar?
En sådan här politisk dumhet är historiskt viktig och intressant. Peter Englund skrev på FB häromsistens om det freudianska begreppet “täcksanning” som han menade nog var lika politiskt som personligt – att man tar ett (korrekt) faktum som är enkelt att hantera och lägger det över ett annat besvärligare. Mycket i hela Brexit-debatten får en att tänka på sådana “täcksanningar”….
hej hej
OL
January 23rd, 2019 at 8:41 am
“Ett helt vitt fält” var det förstås inte, det var många på Remainsidan som talade om gränsproblemen, både under valkampanjen och efter. Men se vad som hände! I ett propagandaklimat där Leavesidan hade ett sådant övertag (dels pga alla miljonerna de – olagligt – pumpade in i sin kampanj, dels pga Remainsidans fatalt ogenomtänkta och ineffektiva kampanj) så gick det snart att skyffla in gränsfrågan under rubriken Project Fear, det var bara skrämseltaktik, etablissemangets lögner, etc, etc
Där stannade frågan kvar tills allt fler, inklusive Republiken, påpekade att det faktiskt är verklighet, ett mycket svåröverkomligt, om inte olösligt, hinder. Då kom brexistörerna upp med en lösning – elektronik! All tull- och taxaverksamhet vid gränsen skulle ske automatiskt, hur tekniskt som helst, hurra för internet, etc. Det var bara det att tekniken inte existerade, och inte skulle existera vid pass mars 2019 heller. Den “lösningen” har nu också helt försvunnit från diskussionen, naturligtvis, med följd av att vi står där vi står, med mindre än två månader kvar.
Och visst, det koloniala tänkandet kan man mer än väl tillämpa på reptilsidan av Tories – men kom då ihåg att det var just för reptilernas skull folkomröstningen överhuvudtaget ägde rum! Cameron ville spela bort euroskeptikerna i sitt parti och få bort frågan från dagordningen “för en generation framåt.” Vad hände i stället? Det är ju om något denna minoritet som styrt dagordningen sedan juni 2016! Samtalet (för att uttrycka det hövligt) har utspelat sig i alldeles för hög grad på deras villkor, och då blir Irlands- och gränsfrågan därefter. Att resten av den politiska klassen bara delvis och sent omsider lyckats etablera de verkliga förhållandena kring gränsen, ger en antydan om kvaliteten på hela diskussionen, för att inte tala om den allmänna (kolonialt färgade) attityden till Irland i sig.
“Täcksanning” har stort förklaringsvärde…! Vad heter det auf Deutsch?