Ännu en crunch week ligger framför oss, en av många, och förmodligen inte den sista heller. Dagens Observer ger en bra sammanfattning av de olika alternativen om/när Mays deal blir nerröstad på tisdag kväll. På sannolikhetsskalan ligger, som jag tolkar det, ett nyval sämst till just nu. Troligare verkar att parlamentet i större eller mindre grad tar över processen (från en förlamad regering som saknar majoritet) och riggar upp ett antal indicative votes om de återstående lösningarna: hard Brexit, Norge-Plus, en andra folkomröstning.

Detta skulle enligt förstasidan i Sunday Times idag innebära “A Very British Coup”. Det är en komplicerad konstitutionell fråga, men en del vill mena att det i stället innebär att man bara hävdar den parliamentary sovereignty som rått sedan The Glorious Revolution 1688. Andra säger att det inte är parlamentet i sig som är suveränt, enligt den oskrivna konstitutionen, utan mer specifikt “the Crown in Parliament”, där kronan är lika med Hennes Majestäts ministrar, dvs regeringen. Jag ska alltså låta vara osagt vilken tolkning som är den riktiga.

Värt, som vanligt, att hålla ett öga på Labour också. De interna striderna i partiledningen tycks vara minst lika svåra som hos Tories, som åtminstone kan enas kring det faktum att de vill sitta kvar vid makten, med eller utan May. Corbyn har valt att spela partipolitik ända sedan folkomrötsningen – när han kanske borde “visat ledarskap”, som det brukar heta – och det kan gå rätt fel nu i sluttampen, inte minst om han får backa i fråga om en andra omröstning och därmed blir tvungen att “se över sin position”. Som det också brukar heta.

Själv ska jag ta mig till ambassaden på onsdag för att få vidimerat mitt gamla pass med stämpeln i. Lämna inget åt slumpen bara för att alla andra verkar göra det, är mitt motto.