Om ironi, etc
Categories: Brittiskt allmänt, SpråkTuesday, Aug 28, 2018
Bara lite kort om det där med d’Ancona och Corbyn och ironin. Den förre citerar, och klargör, Christopher Hitchens:
“The struggle for a free intelligence has always been a struggle between the ironic and the literal mind.” Unlike rigid ideology and fundamentalism, irony – saying one thing while meaning another – helps us to recognise complexity, paradox, nuance and absurdity.
För det första tror jag Hitchens bara har delvis rätt, vilket markeras av det historiskt riskabla ordet “alltid”. Det måste finnas massor av exempel på motståndare till “den fria intelligensen” (vad nu det är?) som inte släpar på den rigida bokstavlighetens bojor, inte minst just inom religiös fundamentalism med sina oändliga exegetiska övningar.
För det andra tror jag Hitchens egentligen menar något annat. Han talar här som den Balliol Man han var, och i förlängningen om den “effortless superiority” dessa lär bära med sig ut i livet, och det i sin tur handlar följaktligen inte så mycket om substansen i vad man har att säga, utan den retoriska gestik med vilken man lägger fram det.
När man på YouTube tittar igenom alla de livliga ateismdebatter Hitchens deltog i åren innan han dog, så fattar man också snart att vad han ägnar sig är nästan aldrig ironi, utan sarkasm – “ironi med knytnävarna”, liksom – och han gjorde det dessutom väldigt skickligt. Jag tror alltså engelsmän alltid gör en fetisch av ironin, men oftast kommer att fetischisera något annat: sentimentaliteten.
“Ironi och sentimentalitet hör samman … de är beroende av varandra”, skrev Ernst Jünger (Sgraffiti, 1960). Vilket är ett ämne man ur engelskt perspektiv kan hålla på hur länge som helst med. (Se t.ex. min bok ‘Idiotikon’ (1985) sid 37ff)
August 30th, 2018 at 7:23 am
Jag skulle säga att det är en 10.000-dollarsfråga att idag åstadkomma en klar, koncis och heltäckande definition på ordet ironi som täcker både “klassisk ironi” (Voltaire, Mark Twain, G B Shaw, Tom Lehrer osv) och det samtida bruket av detta ord. Många menar helt enkelt litet andra saker med “ironi” numera än man normalt gjorde för bara 40-50 år sedan. Inte minst i den s k ironiska generationen, eller i dagspressens krönikor där alla vill vara ironiska.
Att retorisk gestik (eller “attityd”) idag ofta blir viktigare än substans och verkliga argument, det håller jag helt med om, men det gäller förstås inte bara i England utan minst lika mycket i Svedala.
August 30th, 2018 at 4:51 pm
Jag håller med, men nog återkommer “klassisk” ironi än i dag. Bara som ett exempel. Häromdagen tweetade The G:s Barney Ronay om ManU:s förlust 0-3 hemma mot Spurs (jag parafraserar): “It’s inevitable if, like Mourinho, you want to play high-up attacking football that one or two goals will slip in at the back”. Säg en sak, mena en annan (Mourinhos lag är alltså notoriskt defensiva). Sen finns det ju, enligt retorikerna, en massa olika former av ironi: sokratisk, dramatisk, verbal. Men, som sagt, ett jätteämne.