Fabio Stassi: “Luffarens sista dans” (Brombergs 2014; övers. Olov Hyllienmark) Jag fick den här Chaplinromanen av Olov när vi träffades i Stockholm i april och den har sedan dess legat och blinkat förföriskt åt mig i den olästa bokhögen. Häromdagen öppnade jag den och slöt mig i dess armar, och vi har praktiskt taget legat kvar i sängen hela tiden sedan dess… Stassi lyckas med något som är notoriskt svårt i romaner, att skriva en (världs)känd persons buktalarprosa i första person. Och jag tror han lyckas framför allt därför att han kapar så många band till den biografiska autenticiteten och gör en slags verklighetsskröna (en re-imagining, för att använda en sliten fras) av Chaplins liv. Eller snarare, hans tidiga liv, innan den herostratiska berömmelsen kom att välsigna och förbanna honom. En trolsk, komisk, politisk, riskfylld roman på smidig och lyhörd svenska. Tack för några underbara timmar, Olov! (Ja, alltså, jag menar inte så, alltså… Som läsning, alltså…)

Maebh Long (red.): “The Collected Letters of Flann O’Brien” (Dalkey Archive Press 2018) Jag har inte läst varenda bokstav i den här 600-sidiga brevsamlingen, utan har dykt ner i den lite på måfå var och varannan dag. Det här är naturligtvis ithe ag ithe* för oss flannianer, fattas bara annat. Gapflabben är många under läsningen, inte minst hans sanslösa insändare till Irish Times i slutet av trettiotalet; som resultat gav tidningen honom vad som skulle bli den mångåriga krönikan ‘Cruiskeen Lawn’. Men här finns också sorgligheter, inte minst kopplade till hans allt svårare alkoholism, och hans eviga problem med att få förlagen att ge ut hans romaner. Ett av vad jag anser är hans tre mästerverk (jämte just ‘Cruiskeen Lawn’ och debutromanen ‘At Swim-Two-Birds’), nämligen romanen ‘The Third Policeman’, kom inte ut förrän sex månader efter hans död 1966. Det var ett liv allt mer präglat av nedgång och patos, men det var också ett livsverk av himlastormande komik. (Hans två ovan nämnda romaner finns f.ö. i fina svenska översättningar av Magnus Hedlund).

*Frasen är en irisk översättning av gefundenes Fressen… Jag älskar Google Translate! Fast om man slänger in ithe ag ithe att översättas till engelska så blir det “eat eating”. Och jag menar, warum nicht?