De senaste veckorna har det kommit fler och fler trovärdiga röster inifrån den politiska sfären som säger att det är fullt möjligt att Brexit aldrig blir av. Skälen är många. Den brittiska regeringen verkar inte bara fatalt oförberedd inför förhandlingarna, de får också dras med inre stridigheter inom kabinettet och en soft Brexit-flygel i parlamentet som känner vind i seglen efter valet 8 juni. Under tiden tickar klockan obönhörligt.

En annan faktor är medlemskapet i Euratom, som kommer att upphöra med Brexit, det står uttryckligen som tredje stycket i A50-brevet från i mars. Både kärnkraftsindustrin och cancerforskningen säger att detta vore otänkbart, en katastrof. Igår publicerades också EU (withdrawal) Act – den s.k. Great Repeal Bill – som är avsedd att föra in all EU-lagstiftning en gros i brittisk lag och därefter kunna justera den, paragraf för paragraf, för inhemskt post-Brexit-behov.

Oppositionen, särskilt i Skottland och Wales, kallar detta en power grab från regeringens sida eftersom man under en tvåårsperiod kan tillämpa Henrik VIII-regeln där ministrar själva kan justera lagarna och inrätta nya institutioner utan att behöva gå via omröstning i parlamentet. Lägg därtill de allmänna ekonomiska prognoserna, som ser oerhört dystra ut både för tillverkningsindustrin och den Londonbaserade finanssektorn.

Men ett eventuellt upphävande av Brexitbeslutet – allra minst att man tillfälligt drar tillbaka A50-brevet för att avvakta framtiden – är inte oproblematiskt för EU heller. Om Brexit visar sig praktiskt omöjligt så är Artikel 50 inte värt papperet den skrevs på och EU i sig blir ett slags Hotel California: “you can check out but you can never leave”. Många ställer nu hoppet till att UK i slutändan ska ta Norgevägen. I så fall får man bara hoppas att vi slipper mesosten.