För att fortsätta på tema mat. Igår kväll var vi hemma hos några gamla vänner och åt middag, som vi brukar göra ett par gånger om året. Vi kan kalla dem Kalle och Ada. De är hur trevliga som helst, gillar att gnabbas med varandra, det blir alltid till roliga smågräl bland oss fyra som står och vippar vid – men aldrig faller över – randen till storbråk.

Problemet är att Kalle är en fullkomligt usel kock. Inte bara det, han blir sämre och sämre ju längre tiden går, vilket är något av ett mysterium i sig. Det visar sig inte minst i att maten man får inte är det minsta säsongsbetonad. Jag menar, en sommarkväll i juli, man tänker en liten sallad kanske, en bit rökt lax med nypotatis, något lätt och behändigt.

Det blev en förrätt på ljum pastasallad, någonting pestoliknande. Men ljum… Kall pastasallad är gott, ugnshet likaså. Men ljum. Huvudrätten var – and hold on to your socks here – ugnsstekt fläsk, potatismos, sönderkokta morötter och en grillad champinjon. Jag vet inte vad stodge heter på svenska (slår upp: “‘gröt’, bastant (tung) mat”) men det betyder i alla fall inte “sommarmat”.

Till saken hör att de båda är skottar och därför stöpta i en matkultur som inte direkt är berömd för sin sofistikering. Men ändå. Vad gör man i sådana lägen? Vid nästa tillfälle kanske vi ska säga, “Kan vi inte gå ut och äta den här gången?” Eller är det för tydligt? Det pinsamma var att vi naturligtvis fick lämna en del mat kvar på tallrikarna – men vi slukade efterrätten, som var något inköpt jordgubbstjosan… Ack ja.