Fredrik har alldeles rätt i sin senaste kommentar. Det är dags för en uppdatering av det politiska läget. Men den kommer i morgon. Uppskjuten uppdatering, alltså.

Idag håller jag på att hämta mig från en av de underligaste veckor jag haft på länge. I torsdags begravde vi min svärmor nere i Portsmouth, en beundransvärd kvinna på alla de sätt. Hon skötte om sin krigsskadade man, uppfostrade sex barn, var fackligt aktiv, den första kvinnliga ledamoten av Havant Trade Council, älskade att gå på Fratton Park och se Portsmouth FC förlora, ibland vinna – på hennes 90-årsdag sjöng 55 000 ‘Happy Birthday’ för henne före matchen…

I onsdags var jag i Cardiff, där jag begick min skådespelardebut. I shit you not. För en tid sedan meddelade mig en av mina voiceoveragenter att BBC Wales ville ha med mig i en radiopjäs för Radio 4. -“Men jag är ju inte skådespelare”, sa jag. Så jag mailade dem och förklarade att jag inte skulle kunna skådespela mig ut ur en trasig papperspåse om så mitt liv hängde på det. -“Det är OK,” sa dom. -“Det gäller att vara berättarrösten, bara, så det är lite som voiceovers ändå…” -“Mmmm… OK” sa jag, och skrev på kontraktet.

Men det gick bra! Pjäsen ingår i en serie kallad “Reading Europe” och är en, vad jag kan se, en finurlig bearbetning av en svensk roman, “Britt-Marie var här” av Fredrik Backman, en för mig tidigare okänd författare. Pjäsen skapar en väldigt egen, excentrisk värld, både igenkännbar och främmande, både vardaglig och högtidlig, så att säga. Den ska sändas strax efter nyår, och jag ska väl kunna hitta en länk någonstans när det blir så dags. Nästa? Jag är faktiskt lite sugen på Coriolanus.