“Post-Brexit” beskriver en mängd olika företeelser och verkligheter. Den allt öppnare – verbala och fysiska – främlingsfientligheten, särskilt mot östeuropéer. Förvirringen, om inte kaoset, i regeringskretsen om vad förhandlingarna ens ska handla om: att May i en TV-intervju satte triggandet av Artikel 50 till “slutet av mars” ses av många som ett förhandlingstaktiskt misstag, hon visade korten alldeles för fort. “Post-Brexit” betyder också en allt intressantare, och länge fördröjd, diskussion om engelsk nationalism.

Men det kanske mest omvälvande i begreppet är hur det markerar hur de två stora partierna har så grundligen förändrats sedan 24 juni. Labour har blivit en politisk “rörelse” snarare än ett parlamentariskt parti, med alla de för- och nackdelar det innebär både taktiskt och strategiskt. Deras dilemma är ett mikrokosmos av socialdemokratins dilemma över hela Europa: nyliberalismen är överspelad, vad gör vi nu? Blairiterna har inget att komma med intellektuellt, politiskt eller strategiskt, och Corbyniterna har hittills inget att komma med annat än att falla tillbaka på efterkrigsvänsterns default state: positionering.

De konservativa la korten på bordet under den nu avslutade kongressen i Birmingham. Tories har tagit över Ukip:s roll som det politiska uttrycket för klassbaserat ressentiment och upplevt offerskap med populistisk aggression mot Den Andra i andra ändan av det rasslande kopplet. Men – och det är faktiskt väldigt smart av dem – Theresa May är särskilt mån att klistra på klassiskt socialdemokratiska idéer om att skattebördan också ska falla på de rika, att “arbetarklassen” (omnämnd sju gånger under hennes tal) är de som förtjänar torypartiets varmaste omtankar, att “alla ska med” särskilt vad gäller skolan (genom att segregera barn som korkade eller lyckade vid 11 års ålder). Det är alltså catnip för Ukipröstare.

Den lite slarviga och amatörmässiga, vagt ointresserade och sällskapliga Eton/Oxbridgeutbildade rikebarnsmaffian har försvunnit och ersatts av the vicar’s daughter May och hennes meritokratiska kompisar. Som någon sa, det här handlar om Thames Valley low ground snarare än Chipping Norton high ground. Prästgården i stället för godset, medelklass snarare än övre medelklass. Det kan påminna om Thatcher ur vissa synvinklar, men det kan vara missvisande. Förutsättningarna är helt annorlunda, inte minst i ekonomin, i Europa, och i England.