Jag skulle sagt att Klas Östergrens ‘Samlade noveller’ inte alls består av noveller, undantaget en eller två, t.ex. ‘Tumstock för en tillgiven’. Med vilket jag menar att han inte alls följer den moderna novellens formschema, etablerat av Tjechov, Joyce och andra: att lämna saker outsagda och låta läsaren fylla i; strikt ekonomi i ordvalet, låt formatet diktera mängden omfång och färg, inget definitivt och avgörande slut, und so weiter.

Det här är kortprosa som handlar om skrivandet. Skrivandet i sig. Vilket är rätt ovanligt att hitta i en novellsamling. Det börjar nästan alltid med att “jag” sitter hemma nånstans och plötsligt blir uppringd av någon som inte är huvudpersonen i historien, men är den som kommer att leda “mig” till huvudpersonen, som i sin tur har en tredje berättelse jag måste klara av innan jag kan berätta de föregående två.  Det är en slags extrem realism. Inte oväntat spelar konspirationer en viss roll i berättelserna.

Klas är en genuint demokratisk författare, i ordets bästa mening, på samma sätt som jag tidigare skrivit om t.ex. Tranströmer. Som läsare sitter man med honom vid köksbordet och funderar på samma saker, samma människor, samma händelser, och till slut låter man honom/berättaren avsluta alltihop just precis där berättelsen tar slut, när det – per definition – inte finns något mer att berätta. Det är det förtroendet författaren kräver och får, om han förtjänar det. Vilket Klas gör.

Nästa station: ‘Landscapes of Communism’ av Owen Hatherley.