Post scriptum
Categories: Svenskt allmäntSaturday, Oct 10, 2015
Det finns definitivt ett starkt intresse, fortfarande, för Palmemordet. I alla fall om mina tre-fyrdubblade besökssiffror under veckan är något att gå efter. Men jag befarar att det gäller mest för oss civilister, för i svenska mainstreammedia råder uppenbart ett helt annat klimat. Jag hoppas innerligen att så inte blir fallet, men jag kan se hur Gunnar Walls nya bok eventuellt kommer att bemötas av ännu en utebliven debatt. Det säger i så fall en hel del om det offentliga Sverige, syns det mig.
Så här har det faktiskt hållt på sedan så långt tillbaka som början 1990-talet. Jag skrev för Moderna Tider under de åren och sa en gång till Göran Rosenberg att jag ville skriva en artikel om Palmemordet. -“Kan du ge namnet på mördaren så tar jag den gärna,” blev svaret. Jag blev lite ställd eftersom en av poängerna med min artikel (som till slut blev publicerad, måste jag också säga) var just denna obesvärade attityd hos riksmedia, detta radikala ointresse för den händelse som lär ha förändrat Sverige i grunden.
Bland annat hade min artikel att göra med den då nya nyheten att Hans Holmér möjligtvis inte befann sig i Sälen när mordet ägde rum, utan i Stockholm där skulle ha körts omkring av en en beryktad, alkholiserad polisman och sedan spenderat natten hos sin älskarinna i Solna. Uppgiften vilade på förhållandevis goda grunder, så man kunde ju tro att riksmedia i alla fall skulle nämnt saken. Ytterst få gjorde så, och efter min rundringning bland nyhetsredaktörer fick jag reda på att den huvudsakliga orsaken var att “TT inte gått ut med nåt”. Man hade inte fått nåt på faxen. Därför var det nog inte sant.
Om man vill se ett nyligt exempel på det här militanta ointresset för Palmemordet så finns på Gunnar W:s hemsida ett samtal han har i Aftonbladet TV med Oisín Cantwell (slå gärna upp substantivetet cant i ett engelskt lexikon, så får ni ett hum vad det handlar om). Cantwells bidrag till samtalet är rent chockerande i sin totala brist på grundläggande journalistisk nyfikenhet, på “näsa”, “öron” och “ryggrad”. Det här vad vi har att förvänta oss av Sveriges största dagstidning. Man tar sig för pannan.
Jag läste häromdagen någon imbecill kommentar på svenska Reddit om Gunnars bok, och det var dèja vu all over again. Felet med boken, menade vår anonyme vän, var bl.a. att den inte (ens!) gav namnet på mördaren. Man ville gärna be killen lugna ner sig. Vi kommer med största sannolikhet aldrig att få läsa en bok som ger namnet på mördaren.
Vad sakkunniga författare som Gunnar Wall, Lars Borgnäs och andra bidrar med är att så regelbundet som förlagen anser möjligt återge den fortgående berättelsen om Palmemordet. Att hålla oss andra uppdaterade med vad vi just nu vet och inte vet. Kort sagt, att göra det kakbakande arbete mainstreammedia sedan länge inte velat ta i, snarare än plocka ut de russin som de, utan tillstymmelse till sammanhang, publicerar då och då. Historien om Palmemordet är en historia om inte bara nederlag utan kapitulation.
October 10th, 2015 at 9:36 pm
Tycker väldigt mycket om att detta tas på allvar. Men jag kan hälsa att i varje fall vår käre Kriminolog GW tror sig veta “på ett ungefär” vem som beordrat det där dådet, eller t..o.m genomfört det.
Förstår inte hur länge dessa och liknande hemligheter måste ligga kvar i det fördolda. Men det är väl bevisbördan. Som konstant överhäng.
October 10th, 2015 at 9:38 pm
Det är ju snällt av GW Persson att vara ungefärlig. Han skulle kunnat vara helt okunnig.
October 11th, 2015 at 4:18 am
-Sammanhang, det är svårt det, sa Bill.
-De har ju inte ens hittat palmerevolvern. Som sagt var, sa Bull.
Nej, svenska journalister är (överlag) inte speciellt bra på att försöka se vilken kontext ett yttrande, eller ett diskussionsinlägg, hör hemma i. Eller ens att sälja in nya uppslag för texter i en sådan här fråga tll sina redaktionschefer. Fejkade och photoshoppade bilder på kungen på nattklubb vdremot kan man ge helsidor och beskriva som om de var nästan säkert sanning. Klick klick.
October 12th, 2015 at 8:49 pm
En observation man kan göra är att om Svensk media inte vrider upp och ned på mordet och utredningen efter Olof Frånstedts memoarer så lär man aldrig göra det.
Situationen är väl närmast unik i en modern västerländsk demokrati. Den tidigare operative chefen i säkerhetspolisen säger sig misstänka element i underrättelsetjänsten för mordet på landets statsminister.
Och ingenting händer?!
October 12th, 2015 at 8:56 pm
Precis, Hubert… Jag har inte läst Frånstedts bok, men väl läst om den tillräckligt för att förstå att den var en vattendelare, som inte delade vattnet…
October 26th, 2015 at 8:07 am
Jag har väldigt länge förvånats, och skrämts, av den massmediala tystnaden när det gäller bl.a. (i synnerhet) mordet på Olof Palme. Varje gång det kommer fram någon ny pusselbit, nu senast i Walls utmärkta bok, tror jag enfaldigt att nu måste det väl ändå bli en kraftig reaktion hos dem som har som yrke att kritiskt granska och upplysa- men icke.
Vad är det som förmår tysta denna skrå på ett så effektivt sätt? Nu finns det kanske inte så många tunga grävande journalister av Borgnäs kaliber kvar, och de som finns har nog en ledning som inte sanktionerar ämnet av någon anledning. Vissa verkar t.o.m. ha ett uppdrag i att missleda läsare och tittare, vilket den du nämner i artikeln och Hasse Aro är bra exempel på. GW´s svängningar genom åren är också märkliga.
Inte ens när experter och tunga aktörer går ihop och skriver ett samlat upprop, http://www.aftonbladet.se/debatt/article16394424.ab, blir det den reaktion som borde vara naturlig. Eller när Inga-Britt Ahlenius sitter i intervjustolen på bästa sändningstid i TV och antyder något oerhört. Visst är det märkligt?
October 26th, 2015 at 9:15 am
Kan bara hålla med dig, Stefan E. Det har rent av drag av omertà över sig, och därför så mycket svårare att bryta igenom. Jag trodde ett tag att en ny generation politiker och polismän skulle kunna föra med sig en förändring, men så här långt har de förhoppningarna för det mesta grusats.