Labour åt vänster?
Categories: Brittiskt allmäntSunday, Jul 26, 2015
(OBS: Jag har redigerat den här posten lite grand under kvällens gång)
Något märkligt håller på att ske med valet av ny Labourledare. Tre kandidater som alla bär på ett mer eller mindre tungt arv efter New Laboureran – Andy Burnham, Yvette Cooper och Liz Kendall – fick alldeles i slutet av nomineringsperioden sällskap av vänsterkandidaten Jeremy Corbyn, MP för min grannvalkrets Islington North.
Corbyn fick tillräckligt antal nomineringar (27) mycket beroende på att hans kolleger ville se en “bredare debatt” om Labours framtid, en debatt som inte bara höll sig inom konventionella Westminsterramar utan också fick sina inslag av ideologi och principer. Men ingen, minst av allt Corbyn själv, trodde han skulle bli en mycket mer än symbolisk närvaro i kampanjen, som alltså når sin kulmen strax före partikongressen i september.
Lo and behold, de senaste veckorna har Corbyn sakta men säkert tagit sig fram i ledningen. Både interna och externa opinionsmätningar visar att han ibland ligger jämsides med favoriten Burnham, och ibland ligger före honom. Idag kan alla medlemmar i Labourpartiet rösta i ledarvalen, och det är framför allt bland de unga som stödet för Corbyn är som starkast. Kan Labour alltså få en utpräglad vänsterledare i höst…?!
Tories jublar förstås inför det här scenariot (Telegraph har uppmuntrat sina läsare att betala medlemsavgift i Labour och rösta Corbyn, vilket tusentals tydligen också gjort). Mainstream Labour tar sig för pannan. Tessa Jowell stödde nomineringen av Corbyn av “debattskäl” och kallar sig nu moron för att ha gjort så. Tony Blair sa i förra veckan att de som ser det som en hjärtesak att rösta på vänsterkandidaten bör få en heart transplant…
Huvudfåran i Labour, och dess talesmän i media, ser det som ett enkelt binärt val. Vill Labour bli ett protestparti eller ett regeringsparti? Att man skulle kunna vara bådadera – trots Podemos och Syriza som europeiska exempel – ingår inte i deras kognitiva arsenal. Med Corbyn som partiledare kommer Labour att bli unelectable för kanske en generation framåt, menar man.
Jag är inte så säker på det, inte minst för att den inom- och utomparlamentariska dynamiken har förändrats under senare år, och särskilt efter valet 7 maj. Det partipolitiska Labour fick sin allvarligaste smäll någonsin i valet – långt värre än 1983, till exempel – och många ifrågasätter om partiet ens är värt att rädda i sin nuvarande form och med sin nuvarande politiska inriktning.
Eller som den konservativa journalisten Matthew d’Ancona skriver i The G i morgon:
The general election result suggests that the conventional rules of politics have not changed: on which basis Labour would – if Corbyn became leader – split, lose, and perhaps do both. The Tories would be the conspicuous beneficiaries.
But what if the rules have changed? What if Corbyn’s moment in the sun is more than an anomaly, a quirk, an exception that proves the rule? The smart politician allows for such possibilities. Which is why smart Tories, far from gloating, are asking themselves if this is the start of something; and if so, of what?
Men jag är också tveksam till Jeremy Corbyn själv, trots att han kryssar i en hel del rutor i min egen åsiktslista: mot Irakkriget, för renationaliseringen av järnvägen, mot nerskärningarna, för en dynamisk progressiv taxering, osv.
Men han är också en något slirig figur, av en typ man ofta ser hos gammaldags engelska vänstergängare. Det är svårt att sätta fingret på några principiella övertygelser hos honom: i frågan om in-eller-ut ur EU, eller i frågan om förhållandet stat/marknad, till exempel.
Och så har vi förstås hans uttalade stöd för den klerikala fascismen, inte bara Hizbollah och Hamas (båda partier som ju har judeutrotningen inskriven i sina konstitutioner) utan också mörkermän som Raed Salah, ledare för Israels Islamistiska Rörelse.
Det här kryperiet för den islamistiska “tomtenazismen” (©Rasmus Fleischer) är, tragiskt nog, alltför vanlig inom den brittiska vänstern, något som exempelvis just Nick Cohen ständigt påpekar och något som Corbyns supportrar väldigt sällan nämner. (Corbyn själv är notoriskt defensiv om frågan, se t.ex. en nylig intervju med Channel 4 News).
Trots detta har Corbyn utan tvekan – och mot all förmodan – fått igång en ordentlig debatt om Labours förgångna och framtid, om Labours ideologiska själ, rent av. Det kan bara vara av godo.
July 27th, 2015 at 6:42 pm
Problemet är inte att Corbyn (eller hans motsvarigheter på andra håll) driver politiska ståndpunkter som är alltigenom impopulära, opinionsmätningar i åtminstone västeuropeiska länder talar för ganska stor sympati för många av den typen av vänstersocialdemokratiska idéer. Problemet är snarare att tilltron till socialism.. förlåt “vänsterkeynesianism i ett land” är ganska liten i väljarkåren, vilket med tanke på de enstaka försök som har gjorts inte framstår som orimligt.
July 27th, 2015 at 7:29 pm
Absolut, hans åsikter har många anhängare, och inte bara bland Labourröstare, det är viktigt att framhålla. Men om man med “vänsterkeynesianism” menar “spend your way out of recession” så håller jag med dig om att exemplen är alltför få i modern tid. (Jag tror i mörka ögonblick att ett omedelbart förstatligande av knark- och porrindustrin skulle rädda omkring fyra framtida generationers välstånd globalt).
July 27th, 2015 at 9:50 pm
Du menar som ett Systembolag för knark (plus statliga cannabis- och spicefabriker)…? 😉
Men ja, att politikerna har tappat både reella möjligheter och den djupa offentliga acceptansen för att trycka på med skattehöjningar och stimulanspaket, det är ju rätt tydligt. Ytterligare en sida av globaliseringen. Mycket få stora företag är idag tvungna att ha sina tunga verksamheter, sina tjugotusen anställda (eller proxy.-medarbetare) placerade geografiskt nära sina slutkunder.
July 28th, 2015 at 12:21 am
Det enda exempel jag kan påminna mig är Mitterrands första 18 månader, som inte fungerade då, och sannolikt skulle fungerat ännu sämre idag. Den svenska socialdemokratins tredje väg efter 1982, “arbeta och spara sig ur krisen” kan ses som ett mer modest försök i en liknande riktning, men både de svenska och franska lösningarna, förutsatte kredit- och valutaregleringar (inklusive fasta växelkurser) av en typ som helt enkelt inte finns idag. Det finns inga politiker som frivilligt inför kapitalkontroller eftersom kostnaderna för ekonomin är gigantiska (frånsett att det skulle innebära att man de facto lämnade EU).
Allt förändras förvisso förr eller senare, men i mina ögon framstår det som mer sannolikt att Labour under Corbyn blir unelectable, än att Middle England bryter med post-Thatcher konsensus.
July 28th, 2015 at 7:56 am
Du kan säkert ha rätt i din spådom,kcl. Två saker bara. Det här är tider när i praktiken hela Skottland övergivit Labour och fyra miljoner väljare röstar på Ukip, och detta i ett skevt och orättvist valsystem. Valutgångar är ganska oförutsägbara nuförtiden. Det andra är, som en del menar, att Labour kanske skulle “må bra” av att vara unelectable under en längre period. (Det innebär inte nödvändigtvis att den konservativa hegemonin kommer att bli total; de har sina egna problem att brottas med inom närmaste åren, Europa inte minst) Det är det jag menade med utomparlamentarisk dynamik: att Labour förvandlar sig till ett aktivistiskt massparti med starka rötter i lokala samfund, organisationer (inte nödvändigtvis facket), kampanjer och frivilligrörelser. Detta har faktiskt redan börjat hända, framför allt i städerna.
July 28th, 2015 at 10:20 am
Men vilka av Labours nuvarande ledargarde vill leda ett bråkigt, medvetet “refraktärt” coh högröstat massparti typ Attac? 😉 (I och för sig fann jag Attacs ambition att bryta konsensus och skapa debatt sympatisk, men praktiskt politiskt hamnade de ju helt under isen efter 2001)
July 28th, 2015 at 1:24 pm
Ja, Corbyn själv har i alla fall gett några antydningar i den vägen… Han är i mångt och mycket en throw-back till 1970-talet, och mycket hänger på hur hans 66-åriga känselspröt kan fånga upp nya politiska stämningar bortanför Westminster…