Om det kom med en not av triumfalism i gårdagskvällens post, så bör jag kanske dämpa den något i morgonens blanka grekhet. Jag är inte ekonomiskt kunnig nog att veta om detta är rätt väg för Grekland att gå, och min reaktion är egentligen mer tvehågsen än jag kanske gav till känna. Medan anarkisten i mig jublar över ett såpass klart nej till, och brott mot, den politiska och ekonomiska hegemonin – för en hegemoni är det – så säger socialdemokraten i mig att grundlagen för politiskt handlande fortfarande är att you don’t fuck around with people’s livelihood bara för att tillfredsställa ens ideologiska behov. Om det är vad som kommer att ske får de närmaste dagarna och veckorna visa. Vad jag tycker är oemotsägligt är glädjen över att en röst har gjort sig hörd på ett så otvetydigt vis. Det kan inte annat än vara bra för demokratin och, i längden, EU.