Observers Moksvakorrespondent Shaun Walker skriver idag om Boris Nemtsov. Han intervjuar flera kunniga personer i Nemtsovs närhet och en del av dem tvivlar faktiskt på att Putin själv gav klartecken till mordet. Jämfört med exempelvis Navalny, som sitter i husarrest, var Nemtsov en ganska perifer figur, modig och klarspråkig på alla vis, och ofta utnämnd till “landsförrädare”, men inte tillnärmelsevis något särskilt stort hot mot Putin.

Förklaringen kan dock vara än mer sinister. “Det vore faktiskt lite mindre oroväckande om Putin hade beordrat mordet på Nemtsov,” skrev Ksenia Sobchak, en oppositionsaktivist. “Det skulle visat upp ett fasansfullt system, men åtminstone ett system, ett system som skulle gå att hantera. Men jag tror, dessvärre, att så inte är fallet. Det finns ingen Putin som gav order att mörda. Men det finns en Putin som har byggt upp en fasansfull dödsmaskin (terminator) och han har förlorat kontrollen över den.”

Hur som helst så är det väl ingen händelse att de flesta av oss fick Putin i tankarna när mordet blev känt. Och inte alls bara av cui-bono-skäl, han leder ju vad som i princip blivit en gangsterstat som inte alls drar sig för att spilla motståndares blod. Det verkar så självklart. Det underliga är att när man tänker på Palmemordet (29 år sedan igår) så fanns aldrig en lika “självklar” riktning för tankarna att gå vad gäller skuldfrågan, vare sig det visat sig rätt eller fel riktning. Det var ensamma galningar, det var PKK, det var några enstaka poliser.

Och ändå framstår, både då och nu, en någorlunda självklar hotbild. En förhållandevis radikal, internationellt känd statsman som gjort sig mäktiga fiender lite varstans – i Sydafrika, i militära kretsar, inkluderat Nato – blir mördad under högst professionella former – och ändå finns det än idag människor som drar sig för att ens kalla mordet “politiskt motiverat”. Här nånstans ligger för mig, som utanförstående, ett av de centrala mysterierna med Palmemordets efterspel: hur historien kom att bli berättad, nästan från första minuten, och hur “självklarheten” blev som bäst en underintrig.

PS: Känns det igen…? “Vladimir Markin, chefen för utredningskommittén, lät sig intervjuas på söndagen och nämnde då hela fem olika spår, inget av dem med anknytning till den mördades politiska verksamhet.” (Ur DN)