Om satir
Categories: KulturelltThursday, Jan 22, 2015
Göran Rosenberg skrev i Expressen häromdagen: “Bäst fungerar [satiren] också när det är de mäktiga som provoceras och inte de maktlösa, vilket genom historien varit satirens självklara position och funktion.”
Självklar är den inte helt och hållet. Romarna – Juvenalis, till exempel – angrep makten när makten visade upp de synder, laster och dårskaper de ville satirisera. Men sådant fanns i lika hög grad hos de maktlösa. Satiren bar från början inom sig lika mycket melankoli som ironi: O tempora, o mores lika mycket som kejsarens-nya-kläder. Inte för inte har ju satirikern beskrivits som en “romantiker på dåligt humör”. Satiren som “militant ironi” riktad uppåt är ett förhållandevis senkommet påfund.
En annan sak är värd att nämna. Rosenberg tar, som många andra, upp den ökända teckningen från C Hebdo som visar Muhammed naken, liggande på magen, med pratbubblan “Gillar du min rumpa?” Den ska enligt många, uppenbart inkluderat Rosenberg, ha varit ett klart övertramp: pornografisk, sodomitisk, och så vidare. I själva verket är den en referens till en berömd nakenscen med Brigitte Bardot i Godards “Le Mépris” från 1963 (källa). Det mildrar kanske inte den upplevda förolämpningen hos muslimer, men det understryker i alla fall vikten av att ha läst på hos de som vill kritisera Charlie H.
January 22nd, 2015 at 2:34 pm
Inte bara en referens till den utan dessutom en av en bunt illustrationer på temat “filmmakare försöker förolämpa profeten”, om jag fattade rätt. Fast det där med att ha folk som ägnar sig åt satir avbilda folk som ägnar sig åt plumpheter avbilda folk som inte får avbildas är nog alldeles för komplicerat för kvällstidningsanalys. Folk har ju nog svårt att skilja på skådespelare och deras rollfigurer, och här är det ju flera lager till…
January 22nd, 2015 at 4:55 pm
Rosenberg har förlorat all trovärdighet i dessa frågor – det började redan i en beryktad artikel från 2006 där han krävde att allt man skrev skulle vara “avstämt” med läsekretsen och om det fanns risk att något missuppfattades skulle man skriva om.
Sin uppfattning om “satirens självklara position och funktion” genom historien har han inte avstämt med mig i alla dall.
Precis som jag förutspådde omedelbart efter attentatet har nu den allmänt omfattade meningen utkristalliserat sig att det nog egentligen var offrens fel alltihop även om man inlindar sig i en ogenomtränglig smog av välmenande omtanke om “minoriteter”. Sällan har nationell enighet utvecklats så snabbt och på ett så övertygande sätt.
January 22nd, 2015 at 9:42 pm
Hittar en kritisk artikel av Sanna Rayman – jag känner inte till henne men det här är vad hon skrev:
http://blog.svd.se/ledarbloggen/2015/01/22/kreativitet-endast-i-samhallets-tjanst/
January 22nd, 2015 at 10:06 pm
Utmärkt artikel av Sanna “Sanna” Rayman! Tack för den.
Det leder en dock till att än en gång förbanna dessa fega jävla JyllandsPostens självgoda fetknoppar som vägrade publicera antikristna skämtteckningar… JP är verkligen antiislamskt rasistiska, där Hebdo är radikalt give-no-fuck antiklerikala…
January 22nd, 2015 at 11:54 pm
Jo, att JP:s teckningar i stort sett var avsedda som propaganda och inte frifräsande, ostyrig satir – tidningen har länge haft en nära samsyn med Dansk Folkeparti och dess rötter – har ju varit tydligt i åratal. Själva upplägget handlade om att trumma in en redan väl inkörd bild av muslimer som terrorister och deras ‘försvarare’ som PK-robotar.
Men det är nog inte helt ovanligt numera att satir som publiceras i större medier och som verkligen kommer ut på en internationell scen (också) bedöms efter hur effektiv, lättbegriplig propaganda den är – även om det inte var den urprungliga avsikten. Det är liksom inte Karl Kraus eller George Orwell som lyfts fram starkt av dagens medier.
January 22nd, 2015 at 11:58 pm
Nej, Bengt. Jag tror inte alls av “vi-i-Sverige” -idioterna samlats kring tanken att det var offrens fel. Det är en lite överlägsen utlandssvensk attityd att påstå det. Tvärtom har debatten handlat mycket om hur fria vi är och ska fortsätta vara.
Är inte imponerad av Sanna Raymans artikel som nämner inslag i vår kultur som varit utsatt för hån; scientologer och Life of Brian väckte förstås avsmak, för de med för lite humor, men annars har vi länge haft uppgörelser med religiös auktoritetstro, från Krossa den skändliga till alla möjliga experiment inom konsten där religion ingått som provokation eller improvisation kring blod och död.
Skillnaden är att den islamiska kulturen ännu inte gått igenom det provokativa eld-dopet sas. Att då dra fullständiga likhetstecken är antefaktisk historieskrivning. Ungefär som att säga att finnar är korkade som inte fattar när man talar engelska med dem. Det finns alltså inte ännu en kan man kalla det “satirisk mognad” i förh. till auktoriteterna inom Islam. Synd.
Men med detta sagt är det naturligtvis inte så att man kan avstå från konstnärlig frihet; man kan dock tänka 2 ggr på vad man sätter igång.
För det tredje tror jag, som jag sagt nån annanstans, inte att det är teckningarna som får jihadister att hata och anfalla; de anfaller för att de vill. Precis som med de människor de terroriserar i sina egna länder, som inte ens ritat en satirteckning.
January 23rd, 2015 at 12:07 pm
Mats Skogkär om “Rosenbergs paradox”: http://www.sydsvenskan.se/opinion/signerat/mats-skogkar/hadare-och-smadare/
February 1st, 2015 at 2:05 pm
Bra sagt av Mats Skogkär!
‘Att vara inne i tältet är tvärtom farligast av allt. I Iran, Pakistan och Saudiarabien riskerar den som förolämpar Gud, profeten eller religionen dödsstraff – samma påföljd som hos Islamiska staten för övrigt. Saudiern Raif Badawi är ett aktuellt exempel, dömd till tio års fängelse och 1 000 piskrapp för att ha förolämpat islam. Att provokatör och provocerade delar “kulturella referensramar och språk” ändrar här ingenting.’
Jag har kommenterat Rosenbergs artikel i SvD:
http://www.svd.se/kultur/snallhet-gor-saken-varre_4297607.svd
February 1st, 2015 at 2:34 pm
Läste den, Håkan, mycket bra!