Andres Lokko skriver en sak i SvD om Susan Boyle och brittiska underdoggar, en text som dock får en att haja till lite här och var. (Inte visste jag att Piers Morgan varit chefredaktör för Daily Mail, eller att Sunday Times Rich List är “det största samtalsämnet på alla brittiska kafeer och pubar”, eller att det spelas ligafotboll på Wembley varje lördag…) Men Lokko ger oss också Oliver Twist och Pip som ett slags litterära urtyper för “de som tar sig upp mot alla odds och lyckas bryta mot sin förutbestämda plats i det fortfarande så uttalade brittiska klassystemet.”

Det är en rätt intressant feltolkning, tror jag, för det väsentliga med Oliver Twist (om än kanske mer tvetydigt hos Pip) är ju att han är en så renrasig underdog, att hans bakgrund i själva verket är välbeställd och medelklasstrygg, och att hans klassresa genom soppiga barnhem, elaka begravingsentreprenörer och tjuvaktiga småpojksgäng utgör en återresa, en hemkomst till hans autentiska jag, ett återerövrande av hans rättmätiga plats i den trygga och ombonade, bokälskande delen av det brittiska klassystemet.

Det finns ofta en påtagligt reaktionär aspekt av den brittiska underdoggens triumf. Jag tror Terry Eagleton har skrivit om detta nånstans, ur en specifikt litterär synvinkel. Ska försöka hitta källan. Talk amongst yourselves.