Jag har spenderat tre dagar i Broadstairs, hos min gamla vän Niema. Den arktiska kylan över Storbritannien sjönk ytterligare tio grader här, i havsstormarnas angrepp. Bilden är från min traditionsenliga promenad till Ramsgate utmed stranden.

Det ligger en liten hemtrevlig bio runt hörnet från Niemas. I tisdags kväll var det filmklubb, vi gick och såg Ken Loachs ‘Jimmy’s Hall‘.

Det var en film nästan helt och hållet utan intrig. Det är County Leitrim 1932, Jimmy kommer tillbaka från Amerkat med lite pengar, öppnar ett slags ABF + danslokal i sagda Hall, men kyrkan och Free-Staters motsätter sig, saboterar och bränner till slut ner den, Jimmy förvisas tillbaka till Amerkat. And that’s it.

Jag tycker Ken Loach har en rent berättarteknisk akilleshäl och det är sentimentaliteten, fatalt för en vänsterman. Berättarteknisk i den meningen att när berättelsen inte har något mer att berätta, just för tillfället, så fyller han i luckorna med vacker musik och poesiuppläsning, i det här fallet Yeats, på sitt buttraste gråtmilda humör.

Eftersom alla de bra kaféerna har vinterstängt gick jag på Royal Albion Hotel på The Promenade och åt frukost i morse. Albion är ett slags Statt, i princip. Frukostsalen är full av stamgäster, retirees från orten: bortsett från den italienska servitören var jag nog både yngst och utländskast. Så jag riggade upp min Guardian och satte mig att lyssna…

Jajamensan, servitören hade just kommit tillbaka från hemmasemester – “…och min lilla by är full av engelsmän!” berättade han för sina stammisar vid borden. “Dom köper hus och styr och ställer hur dom vill…! Det finns engelska affärer och engelska gudvetvad…”

Och alla instämde: “Det är ju precis som här! Här kommer dom och tar våra, ähm… öppnar sina affärer och styr och ställer… det är ju inte vårt eget land längre…!” En man, som hade kortbyxor på sig, ville vara ironisk och började sjunga, “There’ll always be an England…”, tills hans fru armbågade honom i revbenen. Hon hade väl fått syn på min Guardian.

Det låter kanske som om jag hittat på det här. Det är lite för neat, lite för bra, lite för passande för mina skumma Guardianläsande ändamål… I only wish.

Solen tittade fram när jag gick därifrån. Men den orkade inte länge. Lika bra att åka tillbaka hem igen, tänkte jag, och tog 11:45 till London Bridge, med byte i Chatham. Där, på perrongskaféet, drack jag vad skylten vid disken kallade en latté.