Historien är ju inte okänd, men heller inte tillräckligt känd, på långa vägar. Ed Vulliamy och Helena Smith skriver i dagens Observer om Grekland i krigets slutskede. Churchill ville förhindra att de kommunistdominerade partisanerna, som slåtts mot tyskarna, ofta i samarbete med brittiska SOE-agenter, skulle ta makten i landet i slutet av 1944.

Enligt uppgörelsen med Stalin var Grekland inkluderat i Englands intressesfär, och Churchill ville ha monarkin återinrättad. Han beordrade då att mängder av kollaboratörer i Säkerhetsmiliserna och andra organ skulle omvandlas till poliskår, som villigt landsförvisade, internerade och torterade de partisaner som slåtts på de allierades sida. Inbördeskriget 1946-49 blev följden.

Det är, som Vulliamy och Smith skriver, ett av de allra skamligaste kapitlen brittisk imperiehistoria. Och det vill inte säga lite. Det förklarar också varför extremhögern varit så stark i Grekland sedan dess. De som samarbetat med nazisterna blev inte förföljda, fängslade och avskydda, som i de flesta andra ockuperade länder. De legitimerades, befordrades och gavs ansvarsfulla poster inom statsorganen.

Juntageneralerna 1967 var deras barn och Gyllene Gryningen är deras barnbarn, försvånansvärt ofta bokstavligen så. Om detta, läs journalisten Alexander Clapps fascinerande reportage i senaste LRB, “I Was a Greek Neo-Fascist“.