Kriget och historien
Categories: Svenskt allmäntTuesday, Oct 7, 2014
Den alltid läsvärde Carsten Jensen skriver om danskarna och kriget i DN idag. En del av hans resonemang påminner om en artikel om historielösheten som jag skrev i AB för tjugo år sedan (pdf-version här), om än från helt andra utgångspunkter: nämligen att själva krigsdeltagandet blir ett bevis på en nations historiska autenticitet. Här ett utdrag (men läs gärna hela texten, den är skitbra!):
Min tioåring håller på med ett projekt om andra världskriget i skolan och undrade vad han skulle välja för särskilt ämne. Jag föreslog att han skulle fråga mormor vad som hände nere i Portsmouth under kriget och sedan sätta ihop någon slags “My Family at War”. Sagt och gjort, Joe ställde sina frågor och mormor berättade: om ödeläggelsen efter bombningen 1941, om sin pappa som mönstrat på i flottan efter Münchenkrisen, om arbetet på sjukhuset och hur hon träffade morfar, som låg inne med tbc. Ibland, när hon pratade om släkt och vänner som gått förlorade, höll inte rösten riktigt.
Det var ett par allvarsamma och värdefulla timmar. Historien kom till liv och fick konturer, det förgångna tog gestalt. På hemvägen pratade vi om Sverige under kriget och det är klart, hur jag än försökte – februarikrisen, permittenttågen, göteborgstrafiken – så blev det naturligtvis inte riktigt lika händelserikt och dramatiskt. Men det märkliga, det perversa, var att jag samtidigt fick en svag känsla av besvikelse, nästan av att behöva ursäkta mig å Sveriges vägnar.
Vad är det för bisarr och morbid reflex som gör att man tycker den brittiska erfarenheten är mer historisk? Och därför på sätt och vis av en helt annan kvalitet, om inte rent av dignitet? Det är lätt att vara cynisk om Sverige under andra världskriget, och det mestadels med all rätt. Många engelsmän ur den generationen betraktar fortfarande Sverige med ohöljt förakt; men det finns också de som uttrycker ett mått av genuin beundran, som ser “en svår balansgång” där andra ser opportunism och som räknar våra räddade liv där andra räknar våra krigsprofiter.
Det här går utöver anklagelserna om vårt vacklande inför nazismen, för i det sammanhanget är Sverige sannerligen inte unikt. Det har i stället nästan kommit att framstå som om vi, genom att stå utanför kriget, också ställde oss utanför historien och att vi med “historieåret” på sätt och vis tagit första steget tillbaka. Därav de hetsiga fanfarerna.
October 7th, 2014 at 7:39 pm
Nej, Sverige agerade inte speciellt ärofullt – men man kan också säga att numera borde vi ha råd att medge att inget land går in i ett krig av den här magnituden (eller något krig alls av betydelse?) bara för äran och plikten mot “vad humaniteten bjuder” eller så. Inte ens England gav sig in i kriget primärt för att försvara demokrati eller humanitet, inte ens för att försvara ett par östeuropeiska republikers gränser – man drevs primärt av ett behov av att försvara det egna landet och imperiet, sin stormaktsställning och den post-1919-ordning UK stod som garant för i Europa. De flesta britiska soldater kände säkert också i första hand att de slogs och blödde för hemlandet och för imperiet. Det är förstås en annan sak att de västallierade kom att objektivt sett kämps för demokratin och för en human värld. I efterhand har motiven kommit att framstå som klart enklare än de var.
Varken Finland, Norge, Grekland eller några andra gick in i kriget med någon iver att försvara just demokratin i Europa i sig eller med en övertygelse att det är vi som ska slå ut nazismen: man drevs in i kriget av tvång och naket behov att försvara sina gränser. Under och efter kriget fick man ofta betala ett mycket högt pris. Vilken slags handlingsfrihet (eller i vissa lägen debattfrihet) hade Finland under det kalla kriget jämfört med Sverige? Jag kan inte riktigt se det här som ett utslag av ohejdad nationell feghet eller att ha tagit bondpermis från sitt historiska ansvar – och så menar du förmodligen inte heller, däremot kan det se ut som om en del andra som skrivit om Sverige och kriget på senare år (t ex Staffan Thorsell) frossar i en sådan undertext.
October 7th, 2014 at 8:33 pm
Jag anser att Sverige agerade så ärofullt som det gick att agera under 2Vk, under de förutsättningar som gavs. Jag står alltså på Alf W Johanssons sida snarare än “20-20 hindsight”-falangen. Många andra tyckte likadant när det begav sig, inte minst britter i ledande ställning under kriget, som faktiskt ville ha kvar Sverige som neutral buffertzon på den norra flanken och absolut inte ville att vi skulle ta öppen ställning mot nazi-Tyskland. Alltför mycket skulle gått förlorat med det, inte minst möjligheterna till spionage och kontaktskapande i Stockholm och annorstädes i landet. (Bortsett då från svårigheterna att transportera trupper från Norge till Ryssland.) Jag tror heller inte man ska underskatta “försvaret av demokratin” som motiv för att gå i krig 1939-45, inte minst inom vänstern, som just kommit ut ur ett 30-tal med fascistiska segrar i Spanien, Italien, Tyskland, osv…
October 7th, 2014 at 9:46 pm
Visst fanns försvaret av demokratin och rätten med som *ett* vägande motiv – ett av många personliga exempel på det är Roger Waters’ pappa som var kommunist och vapenvägrare – han körde ambulans i London under blitzen – men ändå till slut gick med på att bege sig till fronten som stridande i södra Italien (där han stupade). Ett motiv, absolut, jag menade mera att det är svårt att peka på något tilfälle där kampen för demokratin och mot barbariet *ensamma* räckte för att föra ett land in i kriget, eller att landet stannade kvar som stridande. Och det tycks vara den förväntan somliga har i efterskott på Sverige: ni var inte med och räddade demokratin på slagfältet!
(Man kunde ju också motiverat ett svenskt krigsinträde med att vi skulle rädda våra nordiska grannar, men det var nog uppenbart för alla att Sverige inte kunde gjort mycket för att t ex driva ut tyskarna ur Norge 1941-43; vi hade bara blivit ockuperade själva, som du är inne på).
October 7th, 2014 at 10:21 pm
“möjligheterna till spionage och kontaktskapande i Stockholm” med briljanta inslag som “hej, kan vi använda era telegrafkablar för vår ytterst hemliga kommunikation” “eh, ja, varför inte” (se http://www.wired.com/2007/08/looking-back-at/ om vad som hände sen).
October 8th, 2014 at 10:25 am
De skulle ha gjort som en polare till mig gjorde på 80-talet när han och hans tjej hade varit på en konsert och missat sista bussen hem. Han ringde föräldrahemmet (ett par riktnummergränser bort) via en telefonautomat: “Hej det e jag, kan ni —“. Där missade han att få fram fler enkronor och samtalet bröts – upphämtade blev de dock; föräldrarna insåg exakt vart de skulle köra. 😉
October 8th, 2014 at 1:45 pm
Förlåt en gammal östeuropeisk cyniker, men att vänstern gick ut i kriget för att försvara demokratin, tror jag inte mycket på. Kommunisterna gjorde bra affärer med Hitler fram till Barbarossa…