BBC ger en bra punkt-för-punkt sammanfattning av bakgrunden till att det gick som det gick. En av dem – punkt 4 – lägger i dagen en av de stora ironierna med detta referendum, och anledningen till att Alex Salmond kanske inte är så missnöjd ändå.

I paniken efter att jasidan tagit ledningen i opinionsundersökningen förrförra söndagen utverkade London och nejsidan en hel rad löften, framför allt genom Gordon Brown, som i princip var precis lika med den devo-max devolution som David Cameron (i motsats till Salmond!) inte velat ha med som tredje alternativ i referendumfrågan, därför att han ansåg att nejsidan hade ett sådant självklart försprång och segern mer eller mindre var garanterad om man inte grumlade vattnet med devo-max. Salmond har alltså fått vad han ville ha: som den ekonom han är visste han säkert mycket väl att oljan knappast skulle räcka till för att hålla självständigheten flytande, för att uttrycka det grovt.

Hur de olika distrikten röstade vet vi förstås redan (se BBC-webben ovan) men det kommer nog att dröja ett tag innan vi får en grundligare analys av hur t.ex. kvinnor, lågavlönade, ungdomar och äldre röstade. Det intressantaste att hålla ögonen på nu efteråt är ju hur UK:s styrelseskick kommer att förändras, dvs. i vilken utsträckning man kommer att gå mot någon form av federalism. Det finns ju krafter som kommer att motarbeta allt i den vägen, framför allt om det innebär – som det väl någonstans måste göra – att det mäktiga Treasury förlorar en del av kontrollen över statsfinanserna. Det finns anledning att återkomma, som det heter.