Gud förbjude att Pressylta blir nåt Tjuvlyssningstjosan, men det här fick mig att, ähm, studsa. Jag stod i kön på posten vid Highbury Corner (skulle bl.a. posta vinnarboken till Karin, för övrigt). Killen bakom mig pratar i mobilen, han har just bett nån om ett mobilnummer till en gemensam bekant, han tutar in numret i sin egen mobil och avslutar med, “Tack för det, John, jag är skyldig dig en…”. Så slår han det nya numret, och får svar.

“Är det här Martin? Det är Martin, va…? Din farsa dricker på The Legion, eller hur? Jag har sett dig och han, på The Legion… Jag tror att du vet vem jag är… Jag tror du vet mycket väl vem jag är…”

Så följer en halv minut av vad vi manusförfattare kallar exposition, men lite för sotto voce för att jag ska höra vad det handlar om, annat än att ordet “dotter” förekommer ett par gånger. Detta tyder helt klart på att han är en finkänslig och omtänksam människa. Så fortsätter han, fast betydligt högre:

“Vi kommer att träffas igen, Martin, på tisdag, och då ska jag riva ögonballarna ur skallen på dig. Jag kommer att bryta bena och armarna på dig. Du kommer att sitta i rullstol från och med tisdag, Martin. Det var bara det jag ville du skulle veta. Vi ses! Have a nice day!”

Nu förväntar sig nog en del att jag ska säga att det blev dödstyst i postkön, för det kräver den litterära konventionen. Men det här hände i, tja, verkligheten är kanske för mycket sagt, men i alla fall i det som för några år sen kallades The Meat World. Inte dödstystnad, alltså, utan snarare ett frasande, skuffande, gnidande ljud, när vi alla skruvade på oss, drog ner dragkedjan, sparkade lätt med skospetsen i den gråa mattan, hostade till, sträckte på ryggen, vafansomhelst bara ingen ögonkontakt!!!

Eftersom jag var före killen i kön, och inte dröjde kvar särskilt länge när jag var färdig, fick jag aldrig reda på vad hans ärende på posten egentligen var. Ett frimärke? En sån där hopfällbar papplåda? Köpa euros? Betala p-böter? Jag vill gärna tro han behövde ett frimärke.