2014 kan bli året när Storbritannien upphör att existera. Så här skrev Simon Jenkins i en läsvärd artikel häromdagen…

We tend to forget that the confederacy to which most of us owe loyalty – the United Kingdom – was invented only in 1801 and lasted until 1922. The so-called UK survives only by the thread of Northern Ireland. As for Great Britain, it was a joint monarchy declared by James I in 1604, generously embracing Ireland and France. It became a single state under one parliament only in 1707 (without Ireland, then still a colony). If the Scots do vote for independence in this year’s referendum there will doubtless be some new treaty to replace the act of union, but Great Britain will be no more.

I frågan om skotsk självständighet håller jag mig neutral: det är inte mitt bord. Men efter att ha spenderat en vecka i ett land där politiken så ofta handlar om att putsa, justera, ibland t.o.m. ifrågasätta, men ändock alltid hålla fast vid Det Givna – Sverige är vad Sverige är vad Sverige är – så är det upplivande och tankestimulerande att befinna sig i ett valår där nationens själva integritet och identitet ligger i vågskålen.

Inte för att det verkar troligt att skottarna kommer att välja full självständighet i höst, för det vore ett radikalt brott med röstandetraditionen i de här frågorna. Mest sannolikt blir resultatet som vanligt en majoritet för vad som kallas “devo max”, dvs att Skottland blir “autonomt under kronan”, ungefär som Baskien. Det innebär framför allt större kontroll över skatteintäkterna (särskilt Nordsjöoljan), och utökade befogenheter i utrikes- och försvarsfrågor. Men det är, som Jenkins påpekar, allvarligt nog för unionens framtid.

Inte minst slående i sammanhanget är “den engelska obefintligheten”. Inte bara i den allmäna bristen på intresse för unionsfrågan, utan i frånvaron av en motsvarande/balanserande engelsk nationalism, eller ens nationalismdebatt. Det talas ibland om England som “London+”, en skranglig och skev konstruktion byggd på immaterialrätt och luftpengar, servicekultur och ghettoisering. England utanför storstaden har gradvis upphört att vara en verklighet: industrier och bruksorter ligger sedan 1980-talet i spillror, jordbruket har sedan länge slutat betala för sig självt. Och i dessa ödeland finner vi urbanistas lisor för våra härjade själar, i långvandringar och husvagnsläger och ‘The Wordsworth Experience’.

Värt att tillägga, för att återgå till dagspolitiken, är ju att de ivrigaste förespråkarna för att hålla Skottland kvar i unionen är Labourpartiet, och det av ren självbevarelsedrift. Skulle man förlora alla sina skotska MP’s (idag 41 st., eller 16% av totala antalet) så kommer Labour aldrig mer att sitta i ensam regeringsställning. Med Tony Blair och Gordon Brown osaliga i åminne är det kanske inte något man i förstone fäller tårar för. Men med majoritetsval kan det betyda en lång period av konservativ hegemoni.