Ha den äran
Categories: Brittiskt allmäntThursday, Nov 14, 2013
Idag fyller prins Kalle pensionär, så jag tänkte fira genom att dela med mig av en gammal DN-recension från 2000…
Piers Brendon/Philip Whitehead: “The Windsors: A Dynasty Revealed 1917-2000”
Pimlico Press 2000
“En illusion som fungerar”: så beskrev en gång premiärminister Stanley Baldwin den brittiska monarkin. Det var då det. Idag ler vi lite vemodigt åt hur gångna tiders eliter rättfärdigade inte bara monarkins existens, utan allt det hokuspokus som, ofta krampaktigt, höll den vid liv: inget “dagsljus” fick penetrera dess dunkla salar, mysteriet måste förbli ogenomträngligt, magin oantastad.
Desto mer tragikomiskt blev det förstås när dagsljuset sedan träffade alla dessa missanpassade, emotionellt undernärda individer som Herran smort till majestäter. Piers Brendons och Philip Whiteheads bok om Windsordynastin, liksom deras
Channel 4-serie i samma ämne, är en utmärkt sammanfattning av de senaste årens forskning kring denna underliga familj och deras tid på tronen.
På många sätt följer historien naturligtvis en parallell med den svenska monarkin under samma tid. Vid 1917-18 packade man resväskorna både på Stockholms Slott och Buckingham Palace. Och där vi hade en Hjalmar Branting att skickligt manövrera
in republikkraven på ett sidospår, hade England sin “åskledare” i David Lloyd George “vars radikalism garanterade att revolutionen kunde avstyras”, som Brendon/Whitehead skriver.
På samma vis finner man paralleller i de olika skandaler som kungahusen dragits in i. Att sådana patetiska historier som Haijbyaffären och Edward VIII:s affär med Wallis Simpson fick lov att eskalera till skandaler av sådana mått, berodde till övervägande del på en i det närmaste ofattbar arrogans och inkompetens hos de som gjorde det till sin uppgift att skydda majestäten från skandaler: hovpersonligheter, advokater, politiker. Under läsningen av denna och andra kungafamiljers historia önskar man ofta att någon högre makt måtte skydda dessa bräckliga varelser från deras beskyddare.
Bräckligare var de knappast än Edwards yngre bror och efterträdare på tronen, George VI, en stammande, blyg och överkänslig man som mycket hellre ville bli bonde än kung. Vad som räddade honom var att han råkat gifta sig med en smart och viljestark kvinna, Elizabeth Bowes-Lyon, den i år hundraåriga drottningmodern. Men inte ens denna förut så helgonlika figur har sluppit undan dagsljuset. Hennes förkärlek för gin, vadhållning och reaktionära åsikter är omvittnat av många. Vad historikerna därutöver kunnat visa är att den omhuldade bilden av George VI och hans drottning som Churchills likar i sitt motstånd mot Hitler är missvisande. Att de senare under kriget kom att ställa sig bakom Churchills politik är klart, men ända fram till mitten av 1940 stödde de båda öppet och ivrigt Chamberlain och Halifax i deras eftergiftspolitik gentemot Hitler.
“Fel människor på fel plats” är överhuvudtaget ett intryck som återkommer med praktiskt taget varje Windsorgeneration. Tronföljaren prins Charles är ännu en i raden: en något förvirrad, arbetslös medelålders man som uppenbart skulle må mycket bättre utan de dynastiska förväntningarna på honom. Det var Diana mer än någon annan som riktade ljuset mot det häpnadsväckande emotionella armod som tycks vara denna familjs tragiska arvedel; det är på gränsen till outhärdligt att läsa att Charles under sin barndom praktiskt taget aldrig blev vidrörd av sina föräldrar. Tidningarna roar sig ibland med att spekulera i vad olika medlemmar av kungafamiljen skulle finna för alternativa sysslor i ett republikanskt Storbritannien. Det är inte svårt att tänka sig att flera av familjens medlemmar själva ibland tröstat sig med sådana tankar.
I likhet med Sverige har förstås monarkin också i Storbritannien gått från att vara en politisk maktfaktor i början av förra seklet till att bli en konstitutionell fiktion i början av detta. Och ändå – trots monarkins makt- och harmlöshet, trots dess politiska irrelevans – har republikfrågan blivit allt mer aktuell. Samma dag som drottningen höll sitt traditionella tal inför parlamentets högtidliga öppnande alldeles nyligen, inledde The Guardian en stor och uppmärksammad kampanj för införandet av republik efter drottningens bortgång. Som ett första steg avser tidningen att ställa den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna mot det lagstadgade kravet att en brittisk tronföljare inte får tillhöra någon annan religion än engelska statskyrkan.
Att denna anakronism plötsligt blivit så “i tiden”, denna irrelevans så relevant, är en oerhört talande symbolpolitisk paradox. I paradoxen ligger också en förklaring varför republikdebatten i Sverige inte känns lika angelägen som den gör i Storbritannien idag. Den svenska monarkin är ett körsbär uppe på ett gediget konstitutionellt bakverk, en helt och hållet dekorativ symbol för vad man nu vill definiera det som, säg ‘historisk kontinuitet’. Det enda en nymornad svensk republik i praktiken behöver ägna sig åt är att fundera ut vem som ska agera statsöverhuvud i stället för kungen, och hur vi ska spendera apanaget.
Storbritannien, däremot, saknar en skriven konstitution; dess “grundlag” består huvudsakligen av en serie parlamentsbeslut, ‘Acts of Parliament’. Monarkin framstår därför för allt fler som ett helt otillräckligt surrogat för en modern konstitution, värdig ett land som långt om länge börjat vänja sig av med sina historiska fetischer. Det är detta som driver den allt mer otåliga republikanska debatten. För vad en nymornad brittisk republik måste ägna sig åt är ju inget mindre än att med lag sitt land bygga, att göra ‘undersåtar’ till ‘medborgare’ och, underförstått, att dra Storbritannien in i tjugoförsta århundradet.
Undersökning efter undersökning visar att monarkin upptar allt mindre plats i vad engelsmännen tycker om att kalla the public imagination, dvs. den kollektiva fantasivärld där kejsaren alltid är fullt påklädd. Det är nu ett bra tag sedan illusionen slutade fungera, särskilt bland yngre generationer. Ändå har det gått, historiskt sett, förvånansvärt fort. Huruvida Elizabeth blir den sista på den brittiska tronen kan man spekulera om, men blotta tanken hade varit omöjlig för bara tjugo år sedan.
November 14th, 2013 at 3:32 pm
Jag önskar att din text från år 2000 hade skrivits nu och The Guardian’s kommit ur gamla arkiv. Den senare var ju en uppseendeväckande devot hyllning till prinsen. Att man kan börja spekulera om huruvida monarkin kommer att avskaffas som du skrev år 2000 är en helt omöjlig fråga i dagens läge, både i UK och i Sverige. Se bara den mediaorgie (framför allt i public service) som följde i Sverige när den fjärde i tronföljdsordningen gifte sig med en hedge fund manager!
November 14th, 2013 at 3:42 pm
Ja, jag tänkte faktiskt på det när jag redigerade texten… Även jag höjde på ögonbrynen inför The G:s täckning idag, inkluderat en lång drapa av Kalles polare Jonathan Dimbleby. Dessutom har jag ofta undrat vad som hände med den kampanj för republik som tidningen just då satt igång. Men som sagt också att monarkin häröver stärkt sin ställning sedan dess är det ingen tvekan om, även här då bl.a. med hjälp av nyimporterat blod i de yngre räjongerna…
November 14th, 2013 at 4:21 pm
När det gammaldags gått hela varvet runt kan det ibland te sig helt samtida. Kanske får man förstå den sentida monarkin som en sådan historiens epicykel…
November 14th, 2013 at 4:58 pm
Monarkin är opium för folket, och för Sig Själv.
Men Dianas begravning var väl ett hejdundrande exempel på kollektiv (projektiv) sorg.
Och som individer kan de ju vara rätt kul: Prins Eugen, Margrethe av Danmark.
Jag vet ärligt talat inte riktigt hur den engelska konstitutionen ser ut. Men att “folk” gillar sagor – i paradkläder och kalescher och sånt, det verkar ofrånkomligt, kanske särskilt i samhällen där medelklassen vill vara prinsar/prinsessor och där Sveriges ärkebögar inget högre vet än kungamiddagar och Solliden.
Fast jag vet inte, jag är ju lite romantisk själv, och rätt tacksam över all världens fina slott. Öppna för allmänheten.
November 14th, 2013 at 9:17 pm
Jag säger som min idol Red Top: “Jag har ingenting emot monarkin, det är kungen personligen jag vill åt.”
November 14th, 2013 at 10:30 pm
; )
November 15th, 2013 at 6:57 am
Jag har ibland frågat mig om den här killen är på riktigt eller om det handlar om ett ambitiöst satiriskt projekt. Tonen är så mycket anno dazumal och “skål för konung Gustaf!” att man bara gapar, men det outtröttliga intresse han ägnar sitt begränsade fält gör att man undrar om det verkligen kan vara enbart ironi. Fem år och going, plus ett uttalat program för monarkistisk omvälvning (se högerspalten), och det görs ett par tre långa inlägg i veckan med kunglig stil och kunglig flit…
http://fieldmarchal.blogspot.se/
Om det är någon som bara har bestämt sig för att spela Axel von Fersen så har han bra sittfläsk uppe på sin häst.
November 15th, 2013 at 10:38 am
Magnus: Det är en berättigad fråga. Tonen i hans inlägg påminner rätt mycket om Grönköpings veckoblad. Tror han är en skämtare.
November 15th, 2013 at 12:13 pm
I kårfullmäktige vid Stockholms universitet satt för tjugo år sen två bröder från Djursholm som utan att skämta men med parodisk överklassnasalering brukade påpeka att “det heter inte kungen, det heter _statschefen_”.
November 15th, 2013 at 12:26 pm
Och killen kan ju inte ens stava till field marshal… 🙂
November 15th, 2013 at 1:19 pm
Gunnar: stämmer!
Det kan förstås vara flera personer bakom Fältmarskalkens blogg, men greppet och tonfallet känns som en enmansgrej. Om det är på skoj så är det mycket väl inövat och uthålligt.
November 15th, 2013 at 2:13 pm
Han kan inte heller stava till “sfär” och vet inte riktigt vad “förmena” betyder. Litet kul är det väl men blir tradigt i längden.
På en punkt håller jag dock med marsk..marsch…äsch: bloggaren: Skall man ha traditioner skall det vara ordentligt, inte kvinnlig tronföljd och sådant tjafs. Särskilt gillar jag förslaget att återinföra titeln “Vendes konung” – det vore en välförtjänt spark åt statsöverhuvudena i Danmark, Tyskland, Polen och diverse osorterade baltiska stater. Borde inte kungen f.ö. vara furste av Pontecorvo också liksom hans anfader?
Men han skriver i varje fall “statschefen” och inte “stadschefen” som de flesta andra nu för tiden.
November 15th, 2013 at 4:32 pm
För min del kan han gärna få va stadshuschef. Eleganta sortier är inte att förakta.
November 15th, 2013 at 7:19 pm
Fältmarskalken har avslöjat sig. Jag kommenterade hans felstavning, men kommentaren kapades (med fornnordisk yxa, antagligen) och jag fick mig en åthutning på köpet.. Av svaret att döma är det uppenbart en parodi, men det är ju oerhört bra gjort, och som sagt väldigt uthålligt…! Får nog återbesöka vid tillfälle.
November 15th, 2013 at 10:27 pm
Kul! Inspirterad av Gunnar har jag gjort en liknande kommentar, vi får se vad reaktionen blir. Jag är redan blockerad på en socialdemokratisk, en trotskistisk, en centerpartistisk och en miljöpartistisk blogg så ett tillskott från en rojalistisk blogg skulle sitta fint.
November 15th, 2013 at 10:37 pm
Nu behöver du bara en moderat blogg att bli blockerad från…! 😉
November 15th, 2013 at 11:13 pm
Att bli blockerad hos en sverigedemokratisk bloggare vore närmast spel mot öppet mål, alldeles för enkelt. Eller för grottigt klientel att kämpa mot innan man skulle bli blockerad.
November 16th, 2013 at 2:42 pm
Jag förstår inte varför Fältmarskalken misshandlar prinsens titlar. Karl är inte greve av “Corrick” utan fastmer av Carrick i sydvästra Skottland. Marskalken utelämnar också viktiga titlar som “Lord of the Isles”, och “Prince and Great Steward of Scotland”, förmodligen för att han inte klarar översättningen.
Jag tror heller inte på hans självdeklaration som “lutheransk och värdekonservativ monarkist”. En äkta värdekonservativ använder inte den anglifierade termen “lutheransk”. På gammal fin svenska heter det “luthersk”.
Ville han anknyta till successionsordningen kunde han ju snarare förklara sig som anhängare av “den rena evangeliska läran, sådan som den, uti oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är”. Det är den som vår statschef måste bekänna.
November 17th, 2013 at 11:35 am
Det visar sig att jag inte hade rätt i den där kommentaren om att brittiska kungahuset stärkt sin ställning bland allmänheten, åtminstone inte om man ser det i ett längre perspektiv. Den hedervärda opinionsundersökningen (80 år gammal i år) “Political Change in Britain” visar att jämfört med 1963 har förtroendet för monarkin sjunkit från 63% då till 41% nu. Här finns en artikel i dagens Observer: http://www.theguardian.com/society/2013/nov/17/1963-opinion-poll-westminster-public
November 17th, 2013 at 11:36 am
Bara för fullständighetens skull. F. lät min kommentar stå kvar men gav ett bitande mothugg. Se under
http://fieldmarchal.blogspot.se/2013/11/desperat-och-markligt-forsvar-av.html#comment-form
Jag ansluter mig till Gunnars teori. ang. F.
November 17th, 2013 at 11:59 am
Ja, som sagt, skriva fel kan vi alla göra, men somliga av oss har ju för ovana att också läsa igenom vad man skrivit innan man lägger upp det. Och, ja, jag hoppas jag har rätt om det där med parodin… verkligen.