“Du bör inte gifta eller förlova dig i Strasbourg,” anmodade Lady Diana Cooper, apropå inget särskilt, sin tonårige son John Julius i ett av hennes många brev till honom, detta i slutet av fyrtiotalet.

Hon fortsatte: “Och låt dig inte själv bli utvald, i synnerhet inte på gatan eller på barer. De kommer bara att förorena och bedraga dig och alldeles säkert ge dig sjukdomar av alla de slag… Spara dig själv och din kärlek för något eller någon som är nästan exakt lik mig, med ett gladare lynne.”

Hundra år tidigare gifte sig upptäcktsresanden Sir Richard Burton med Isabel Arundell. Deras förhållande sågs inte med blida ögon av hennes katolska och välbärgade familj, men äktenskapet accepterades till slut.

På bröllopsnatten kom Sir Richard in i brudkammaren och fann sin hustru i sängen, kloroformerad och död för världen. På hennes kudde låg en liten lapp, på vilken det stod: “Mamma säger att du får göra precis vad du vill.”

Samma Isabel – och det är egentligen detta som är the punchline – var den som efter makens död brände upp all hans ovärderliga forskning kring österländskt kärleksliv och sexualvanor.

Den brittiska härskande klassen (vilket som bekant inte är synonymt med “den brittiska överklassen”) måtte vara den emotionellt och sexuellt mest kuvade, hårt åtsnörda, förkrympta och mumifierade samhällsklass som historien någonsin krystat fram.

Och vi känner till i alla fall en del av förklaringen, det vill säga (bl.a. via Monbiot) det systematiska barnarov som sker i internatskolornas regi: de fullödiga relationer som särskilt pojkar på ett tidigt stadium tvingas ingå med institutioner, snarare än människor.

Det är därför vår regering ser ut som den gör när de skrattar åt de fattiga.

“Do what thy manhood bids thee do, from none but self expect applause,” som Sir Richard skrev i The Kasîdah Of Hâjî Abdû El-Yezdî (1870).