Me no like
Categories: KulturelltMonday, Jun 3, 2013
En sedelärande historia om design, pengar och bananer i LRB.
Jag vet inte om de kan kallas blinda fläckar, eller om de helt enkelt är uttryck för medfött snille och smak, men det finns ett par genrer som helt enkelt inte ligger för mig, där jag aldrig har fattat vitsen, där det inte skapas ens ett eko av ett eko av resonans i mig.
En av dem är hela det där New York-köret på 60- och 70-talen: Andy Warhol och The Factory, Lou Reed och Velvet Underground och Nico, och Patti Smith, och… Ordet “nihilism” förknippas ofta med det här gänget, men det är inte nihilism i vedertagen mening utan står bara för “innehållslöshet”. Det är sånt som ger ordet “pretto” dåligt renommé. Bortsett då från att Lou Reed faktiskt inte kan sjunga.
En annan är Grönköpings Veckoblad. Och detta kanske upprör några av mina bloggkolleger, men inget jag någonsin läst har haft någon som helst effekt på mig, smilbandsvis. Jag tror det är själva greppet jag känner motstånd mot, det där arkaiserande “Oscar II-greppet”. Jag påminns alltid om det där sextiotalsmodet i England (tänk Lennon!) med farmorsglasögon och uniformsjackor från boerkriget, det arkaiserande “Drottning Viktoria-greppet”.
Så nu vet ni det…
June 3rd, 2013 at 10:30 am
Intressant. Jag håller med dig i mycket även om Velvet Underground och framför allt Nico öppnar en av de där dörrarna till helvetets helvete och det är svårt att undvika att stirra fascinerat. Patti Smith tror jag du kommer att få mothugg på, själv ställer jag mig neutral.
Om GV skulle jag kunna skriva mycket. Även om det är den enda publikation jag betalprenumererar på förstår jag mycket väl din inställning. Bladet har överlevt sig självt. Men det beror förmodligen på att den verklighet man parodierar inte finns längre och om den gör det är en parodi på sig själv om man kan säga så. (Fast ibland får man ju till det: jag minns bl.a. artikeln om “Prydfestivalen” för något år sedan samt privatiseringen av apoteket “Elgen” till “Elgen Health Center”). Signifikativt, eller om jag menar signifikant, är att det roligaste i tidningen ofta är avsnittet “Pressgrannar” med äkta klipp från andra tidskrifter. Majnumret bjuder bl.a. på “Att sätta dit Carl Bildt är inget för nubörjare”, yttrat av högst densamme till Aftonbladet.)
Jag läser med nöje översättningarna av kända texter till universalspråket “transpiranto” och övar mig själv något i genren . Men det är ju egentligen en meningslös sysselsättning i en tid när ingen ens vet vad *es*peranto är och där kunskapen i främmande språk inskränker sig till dataspelsengelska.
Men låt oss gamla fossiler som minns gamle kungen och Heidenstam få behålla dem som speglar för en redan i ursprungsstadiet förvriden omvärld. Det finns snart inte många kvar och sen får ni ha allt för er själva.
Om jag får bidra med några egna grejer som är meningslösa drar jag till med Thomas Pynchon, Larsarna Noren och von Trier samt “Morrisey”.
June 3rd, 2013 at 5:47 pm
Bengt O: Av dina tre egna bidrag på slutet har jag inte bekantat mig med dem tillräckligt för att förhålla mig immun mot deras eventuella meriter. “Jag vet inte tillräckligt om dig för att ogilla dig” är kanske inte den mest konstruktiva inställningen till konstnärer och artister – “but it saves time”, som det heter…
June 3rd, 2013 at 8:28 pm
Tittade på Men in Black 3 häromdagen, där The Factory visar sig vara ett projekt för att hålla en bunt utomjordingar borta från gatorna, och Warhol en frustrerad undercover-agent som börjar få slut på ideer (“I’m so out of ideas… I’m painting cans and bananas for chrissakes”) och tålamod (“Yoko’s here to see you” “Tell her I’m filming this man eating a hamburger… it’s… transcendent. Okay, now the pickle!”). Jag har hört värre teorier…
Och apropå aliens är det väl kanske Marc Okrand’s Klingon som tagit över efter Esperanto, i alla fall bland nördar. Se exempelvis http://youtu.be/v2bjc6U0tjI där minst hälften av kommentarerna handlar om sångerskans grammatik och uttal…
…eller den här webbsajten:
http://www.microsofttranslator.com/bv.aspx?from=sv&to=tlh&a=http%3A%2F%2Fwww.pressyltaredux.com%2F
June 4th, 2013 at 5:35 pm
Jag håller med om att det enda roliga i GV vanligen är pressgrannarna och transpirantodikterna samt dito sångerna (Va paj, va paj, va farsipaj…). Epitetet “förre förrädaren” får mig dock att dra på smilbanden varje gång.
Något jag själv inte kan förstå är hajpen kring David Bowie. Visst har han gjort en hel del riktigt bra musik, men det här med hans scenpersonae (?), sminket, androgyniteten och hans inblandning i icke musikrelaterade projekt lämnar mig helt kall. Vad ser folk hos karln?
June 4th, 2013 at 5:55 pm
Ja, Bengt C, jag kan hålla med dig om Bowie, jag har heller aldrig riktigt releterat till “fenomenet”, i motsats till en del av musiken… Men andra som jag känner och litar på i smakhänseende är begeistrade så jag får väl skylla på mig själv…
June 4th, 2013 at 6:34 pm
Nej, det är klart att GV startades och fann sin profil i en tid hundra år före den ironiska generationen, en tid när klassamhället var solklart och fann sig oomstridda uttryck i både tal, skrift, kläder, ceremonier och gester, Ett Downton-Abbey-samhälle i smått. När det i stället är den ironiska generationen som gör tidningen för läsare som ofta har ett ironiskt (i betydelsen medvetet iscensatt och halvt nostalgiskt) förhållande till den här sortens markörer och normer så blir det ett par varv för mycket.
Dessutom har väl själva ordet ironi ändrat innebörd de senaste 20-30 åren eller så? I dag betyder ‘ironisk’ ofta ungefär att man gör något tongue-in-cheek, krystat och medvetet pantat eller kokett, det är en mera ståuppkomisk syn på vad som gör ironi än hur man definierade det tidigare, då krocken mellan avsikt och utsaga, mellan olika innebördsplan eller den litet fördröjda utlösningen var avgörande. Så ja, veckobladet har blivit för koketterande för sitt eget bästa och de som skriver där vet nog dessutom inte alltid vad de koketterar emot.
Bowie är fantastisk skulle jag säga (när han är bra, det har han absolut inte alltid varit). Briljant på scen också. Som samtidsgestalt och rastlös formell förnyare och bildskapare är han, inom sina fält, nästan jämförbar med Picasso, men det är delvis en generationsfråga, eller en fråga om vilket slags konst och musik man tar till sig helt enkelt.
June 4th, 2013 at 7:23 pm
Too true, Magnus… Men jag växte upp i en oironisk tidsålder (född 51) och jag tyckte inte GV var rolig då heller. Jag tyckte däremot att Mosebacke Monarki var hur bra som helst, där det sker en liknande satirisk “överföring” från verkligt till småstadsimaginärt, men med skillnaden att det är en samtida monarki, inte en dåtida. Jag tror det är där min sko klämmer, smilbandsvis.
Ja, vid den tid Bowie bröt igenom var jag för mycket “into” Allman Brothers och bluegrass. Janis, Morrison och Hendrix avslutade kapitlet.
June 4th, 2013 at 7:42 pm
(som vanligt postar jag for mycket lankar for att mina inlagg ska synas 🙂
June 4th, 2013 at 7:47 pm
Riktigt sorry, Fredrik, nu fixat…!
June 4th, 2013 at 7:50 pm
Håller med lite vagt om Nico och Undergrunden. Men samtidigt var hon förtrollande i all sin kalla självförstörelse. Medan Lou Reeds nuvarande välmåga är lite tristare än heroin-dito, utom när han synes skoja med Paul Auster. Om Patti Smith: En ovanligt präktig girl of a gun.
Sen får man (jag) inte glömma NY-orkarnas filmglutt: Jim Jarmusch. Mycket lätt att tycka om. Liksom den tidigare generationens Cassavetes.
Vad beträffar Andy Warhol, utsugaren av artistiska kompisar, har han också alltid lämnat mig lika kall som den gången jag skakade (kall) hand med honom på Moderna.
Jag jobbade där,ung, vacker och romantisk. Såg hans förbenade Chelsea Hotel-filmer. Där folk var nakna OCH elaka mot varann. Det var min – inte hela Sveriges vill jag minnas – oskuldsförlust. Jag gick ut och grät efter att ha sett hans konstiga-typer-filmer, det var nog en frisk reaktion. Min pojkvän förstod, men den lille magre konstvetaren visste förstås bättre. Det gör de alltid. De som villigt följer med.
Hej!
June 4th, 2013 at 7:50 pm
Ha, klingonöversättaren är döfin!
Men det där med MiB3 är att ge dem för mycket credd…
June 4th, 2013 at 7:52 pm
Gabrielle: det var alltså handslaget som kallas “wet fish”…?
June 4th, 2013 at 8:18 pm
Ja, fast det är snudd på att förtala fiskarna…
June 4th, 2013 at 8:22 pm
Fiskar vet inget om förtal. Warhol vet inget om konst.
June 4th, 2013 at 10:15 pm
Där håller jag inte riktigt med dig. Jag tycker Warhol hade en speciell blick för “konst”. Hans massmediala bilder av elektriska stolen, carcrashes, skådespelerskor, har en karaktär av distanserad syn. Han är medial, och sådan blev “konsten”, vare sig man gillar det eller ej. Kyla, likgiltighet och utnyttjande av andra kan ingå. Konsten är amoralisk. Och man gillar det inte inte – särskilt inte när det blir för uppenbart.
Wet fish with hard bones….
June 5th, 2013 at 8:19 am
Eller med andra ord: Warhol var en posör…? Han “poserade konst” lika mycket som han poserade sig själv. Kan man tolka det så?
June 5th, 2013 at 8:38 am
Gunnar: Warhol var ju helt klart ingen auteur, det är en grundbult i det han gjorde, så visst, delvis – men i den meningen är väl varannan rockmusiker också en posör, de jobbar också med begagnade gester och begagnade bitar av uttryck. Nog är Håkan Hellström ett slags posör t ex?
Jag tycker personligen inte att Warhol alls är lika intressant eller stor som Bowie, men hans omdefinierande av verk/kopia och av synvinklar på olika slags verk, av “konstnärens och åskådarens blick” var såklart frigörande för många som kom efter honom. Även om det också låg i tiden – men det gjorde väl på sätt och vis kubismen och surrealismen också.
June 5th, 2013 at 9:03 am
Point taken, Magnus… Det verkar finnas en underlig dikotomi (om det nu är vad det är) i amerikansk efterkrigskonst mellan å ena sidan ryggmärgsäkta auteur-skap och uppmärksamhetskåta charlataner, no names no pack-drill…
Och väldigt skickliga charlataner, ska jag kanske tillägga…
June 5th, 2013 at 11:53 am
…Och inte bara i Amerika, va? Men de låg före, med posör-förförelsen mot det massmediala hållet, och Art Facts är resultatet. Där Cindy Sherman är likvärdig med Munch. (Ingen länk). Och här har vi Ernst Billgren. No more names or pack-drill (bra ord!).
June 5th, 2013 at 12:05 pm
Håkan L kastade för ett par år sen ner en notering, apropå de där båda danskarnas debattinlägg om att Revolt och Tabubrott numera nästan är det enda som räknas i konstkritiken – han menade att det nog finns en större elefant i rummet där, och det djuret heter den samtida, moderna världens ambivalens inför alla auktoriteter och absoluta värden, inre eller yttre. Jag tror att det var en observation med stor räckvidd. Absoluta värdeskalor och uppbrott i det absolutas namn är inte efterfrågade idag..
En sådan som Dylan har ju tilbringat stora delar av sin karriär med att dekonstruera och krossa bilderna av den publiken trodde att han var – och det är ingen tilfällighet att tíll exempel “Maggie’s Farm” kan läsas både som en uppgörelse med rigida fans som vill äga en *och* en osande attack på mekaniserad utsugning och militariserad upprustning – vilket ju var exakt vad 60-talets folkmusikrörelse ville ha kampsånger mot. Vilken tolkning är mera autentisk och sann?
June 5th, 2013 at 1:31 pm
Var inte bekant med uttrycket “no names, no pack-drill” så jag fick googla upp det, vilket gjorde mig ännu mer förvirrad. Avsikten med pack-drill är väl att de missdådare som inte vill träda fram ska utsättas för “kamratfostran” efteråt. “No names” leder alltså till pack-drill. Med det sagt: I am Spartacus.
June 5th, 2013 at 4:39 pm
Vad kul att höra att någon fortfarande minns den där texten (om danskarna Stjernfelts och Thomsens “Kritik av den negativa uppbyggligheten”)!
När det gäller Warhol kan jag inte låta bli att reagera mot uttryck av typen “sådan blev konsten”. Blev – som om det var frågan om en opersonlig process. Detta är nu vad konst handlar om, säger man. Här som överallt annars är lite maktanalys på sin plats. Vem har bestämt det? Vem tjänar på det?
June 5th, 2013 at 5:53 pm
Du missade min ironi, Håkan. Hänvisningen till Art Facts var talande nog. Trodde jag.
June 5th, 2013 at 6:18 pm
Aha! Ironi är svårt att höra ibland.
September 7th, 2013 at 7:00 pm
[…] inte vet något om ost. Det är ostens Thomas Kinkade, ostens ‘Carmina Burana‘, ostens Lou Reed. Gör inte om mitt […]