9.55 GMT Jag tänkte skriva ner några spridda tankar under dagens gång. Den första är att jag konstigt nog känner mig en aning vemodig. Det är en ganska jämngrå dag, lite småkylig, en antydan om regn, som när april lika gärna kan vara oktober… Teven står på inne i sovrummet, jag hör David Dimblebys röst tala enbart i ceremoniella påståenden; det är en röst man knappast kan kalla annat än “statsbärande”.

Vemodig, inte för Margaret Thatchers skull, utan mer för hennes Dasein, hennes there-ness. För att hon så kom att dominera de år jag levt här, och att det inte nödvändigtvis behövde blivit så. (En cyniker skrev häromdagen att om det argentiska stridsflyget varit skickligare och sänkt HMS Invincible skulle vi aldrig hört talas om thatcherismen…) Det vore så klart fel att kalla Thatcheråren en parentes, men trots allt det hon åstadkom (gott eller ont, det kan man diskutera) så känns de ändå förfärligt öde, ett politiskt kalhygge. A waste.

Min andra tanke är att när man tittar på upplägget i tidningen… sheeesh, ja, man begriper verkligen varför drottningen under veckan lät förstå att hon kände sig “olustig” inför det iögonenfallande stora militära inslaget i begravningen – i sitt omfång liknande Churchills begravning 1965 – för en politisk figur som var så till den milda grad divisive.

Formellt blir det alltså inte en statsbegravning: en sådan måste beslutas av ett enigt parlament och bekostas med skattemedel. Det är i stället en “ceremoniell” begravning, en tradition som uppfanns för Diana, och som sedan också förärades drottningsmodern. Men det är, som det heter, a distinction without a difference. Allt som fattas är i princip de bakvända stövlarna i stigbyglarna.

10:12 GMT I blommorna på kistan sitter ett kort från barnen, Carol och Mark: “Our beloved mother – always in our hearts” vilket Dimbleby läste fel som “…always in our minds”, en avsevärt nojigare version…

10:45 GMT Av en ren händelse råkar det sig så att precis i det ögonblick katafalken lavetten (sorry) passerar Chancery Lane, där ryggvändarprotesten håller till, anländer drottningen till St Pauls, vilket man naturligtvis måste visa i stället… Ha, listigt! Man hör några enstaka burop längs vägen, men applåderna överväger ändå.

11:40 GMT “The end is where we start from” ur Eliots Little Gidding fick avsluta biskopen av Londons homilia. Det ska till en kyrkans man att göra Eliots dikt trösterik och uppbyggelig…

12:22 GMT Eftersom jag inte är inbjuden till någon av mottagningarna så ska jag sätta punkt här. Jag har inget mer att rapportera i detta ämne. Och så måste jag till banken och en del andra ärenden. Life goes on.