Rätten att bli bortglömd
Categories: Brittiskt allmänt, InternetThursday, Apr 4, 2013
Britterna värjer sig mot den snabbt evolverande EU-lagstiftningen om “rätten att bli bortglömd” online, ett försök att “återbalansera” förhållandet mellan individen och internet, framför allt riktat mot Facebook.
Det första man undrar är väl om det här till slut inte handlar om att försöka bomma igen stalldörren när hästen redan skenat iväg, som det heter. Har inte glömskan redan spelat ut sin roll i de här sammanhangen…? Kanske inte.
Det andra är varför kontrasten är så skarp gentemot den brittiska lagstiftningen gällande gammalmedia, som böcker, papperspress och annat, där privatlivets helgd blivit successivt stärkt de senaste åren – ofta på bekostnad av yttrandefriheten – genom en rad domslut grundade i ECHR (varav McKennitt v. Ash utgjorde ett av de första – se kategorilistan till höger).
Del 2 av det här inlägget, lite senare: Jag undrar om inte glömskan online är en slags cybernetisk klasslag. Bortsett från min snart 90-åriga mor, som nyligen fixat epost, och är jättebra på det, så finns det ju en hel/delvis (åldrande) generation som inte alls är sökbara på internet. De är sannerligen bortglömda. (Hej, morsan!)
Men det finns också människor som aktivt valt att vara bortglömda, trots att de borde figurera stort. Jag har ett exempel.
Det finns (nej, fanns, han är död nu) en människa som jag av en ren tillfällighet råkar känna till, beroende på att han är far till en av mina äldsta vänner. Han arbetade under mestadelen av sitt yrkesliv för CIA-SAD, och var som sådan bland annat Félix Rodríguez line manager i tillfångatagandet och dödandet av Che Guevera 1967. Bland mycket, mycket, mycket annat.
Men – snacka om ogooglebar – han finns i princip inte på internet. Jo, det kan hända att något väldigt skickligt proffs kan hitta mer om honom än jag kan, som medelmåttigt internetvan journalist.
Men jag har bara hittat tre omnämnanden: (endast!) ett omnämnande på namebase.org, ett på Wikipedia (som gift med sin skådespelande hustru), samt ett av många namn i en lista på konferensdeltagare i Boston år 1976 (i ett helt obesläktat ämne).
Wallenbergprincipen finns även på internets….!
April 4th, 2013 at 10:59 pm
Jag har tyvärr och för ovanlighetens skull inte så mycket att säga om såna här saker. Mer än att jag blir otroligt förvånad när jag försöker googla på nån gammal vän och denne/denna inte EXISTERAR med någon enda bild eller text på nätet. Jag menar man ska ju inte behöva söka på Enrio och skatteverket för att hitta folk ; )
Och de jag avser är INTE döda. De bara gömmer sig. Nånstans långt bortom all ära och redlighet i Osökbarheten. Undrar om det kan vara vår tids paradis?
April 5th, 2013 at 4:30 pm
Om personen du söker lever i Sverige, Gabrielle, så hittar du honom/henne på birthday.se
Du har rätt om vår tids paradis.
April 5th, 2013 at 5:19 pm
Jo, men jag har hittat. Fast bara på Eniro. Vem vill gömma sig där 😉
April 5th, 2013 at 8:39 pm
Folk byter ju namn (och dessutom adress) mycket ivrigare än förr, det kan givetvis vara ett sätt att krypa in i grottan.
April 6th, 2013 at 7:43 am
Jag vill bara påminna er om att komma ihåg att jag i bloggsammanhang vill bli bortglömd, från och med nu och en tid framåt. Håll det i minnet.
April 6th, 2013 at 9:07 am
.. och genast hamnar den nya adressen i birthday, Magnus.
April 6th, 2013 at 2:48 pm
Lennart – jag fattar. Bättre än du tror. Gillar dessutom ostördhet.
Ska vi starta en facebookgrupp?
April 6th, 2013 at 8:13 pm
Gabrielle, jag skojar, som så ofta… (Kom ihåg att glömma mig!) Jag har inte skaffat Facebook. Är skeptisk. Till vad nytta? Är det inte ännu en tidskonsumerande distraktion?
April 6th, 2013 at 8:56 pm
Facebook – jag? Aldrig! Asså en facebookgrupp om ostördhet – DET var också satir, fattaruvel?
April 7th, 2013 at 7:34 am
Borde förstått – men var dum i hövve…