Anteckningar 2
Categories: UncategorizedWednesday, Feb 27, 2013
(En recension, som vad jag vet inte blev publicerad, från sådär 2001)
A.S. Markovits/S.L. Hellerman
Offside: Soccer and American Exceptionalism
Princeton University Press
En av trailer-filmerna inför fotbolls-VM i USA 1994 visade en kille i tolvårsåldern som var helt fenomenal på att hålla bollen i luften med fötter, knän, huvud och axlar. Men det slog mig, när jag såg den, att idén till filmen måste ha kommit från någon som egentligen inte visste särskilt mycket om fotboll. Trailern lämnade den fotbollskunnige tittaren i det stora hela oberörd av det enkla skälet att ekvilibristik inte har så förfärligt mycket med saken att göra. Frågan förblev obesvarad: “Men kan han spela boll?”
Filmen måste med andra ord ha gjorts av en amerikan. Andrei Markovits, statsvetare och sociolog, och sportjournalisten Steve Hellerman försöker i sin bok “Offside” ge ett definitivt svar på en fråga som stötts och blötts i evigheter: vad är det som gör att USA är det enda undantaget till regeln om fotbollens globala dominans?
Begreppet “amerikansk exceptionalism” myntades av statsvetaren Seymour Martin Lipset för att beskriva det slående faktum att socialismen, vare sig i revolutionär eller reformistisk skepnad, aldrig funnit någon betydande plats i det amerikanska politiska “rummet”. Markovits och Hellerman vill göra gällande att “fotbollsproblemet” inte bara är ett uttryck för samma exceptionalism, utan att de två fenomenen är besläktade.
Precis som det politiska rummet har snålt med utrymme för nykomlingar av betydelse, så också med det idrottsliga. I likhet med de flesta andra västländer hegemoniserades idrottskulturen i USA mellan 1870 och 1930. Därefter var det i stort sett för sent. Inte bara hade “De Stora Tre-och-en-halv” sporterna (med hockeyn som halvan) en gång för alla förankrat sig i sina sociala och geografiska hemvister, de hade också monopoliserat det amerikanska idrottsåret: baseball på våren och sommaren, amerikansk fotboll på hösten, basket och hockey på vintern.
Två historiska egenheter medverkade också till att fotbollen aldrig blev en storidrott. För det första lyckades ingen europeisk idrottsgren slå rot och vinna popularitet i USA under den mest kritiska perioden, dvs. slutet av 1800-talet: cricket, till exempel, förlorade snabbt dragkampen med baseball. Skälet var kulturellt: att lämna bakom sig den gamla världens idrotter blev ett viktigt inslag i amerikaniseringsprocessen för generationer av immigranter.
Den andra egenheten, som författarna underligt nog förbiser, är helt enkelt kronologisk. En avsevärd del av den europeiska emigrationen till Amerika hade redan ägt rum när “association football” etablerade och systematiserade sig i Europa under artonhundratalets två sista decennier. Fotbollens storhetstid från 1920-talet och framåt hade alltså knappt kommit igång förrän den europeiska emigrationsvågen börjat sjunka.
Men därtill kan förstås Markovits och Hellerman lägga en mängd andra faktorer som spelat in. Som exempelvis det faktum att amerikanska fotbollslag historiskt har förknippats med specifika etniska grupper, vilket fört med sig att sporten hamnade utanför den förhärskande “smältdegels”-kulturen. Likadant har fotbollen alltför länge lidit av administrativ inkompetens och organisatoriskt kaos. Inte minst viktigt är också amerikanernas till synes obotliga svaghet för idrotter som genererar så mycket statistik som möjligt, vilket fotbollen inte riktigt kan tillfredsställa.
Kommer då fotbollen någonsin att bli den femte storidrotten i USA? Författarna är försiktigt optimistiska. De ser den troligaste utvecklingen som att fotbollen inom ett par-tre generationer kommer att ha nått hockeyns “halva” nivå. Och, visst, förutsättningarna finns. VM ’94 var utan tvivel en PR-framgång, som konsoliderades med införandet av Major League Soccer två år senare, och Team USA har på senare år klarat sig hyggligt internationellt. Siffrorna visar också att antalet utövare stiger stadigt, särskilt inom ungdoms- och damfotbollen.
Men det är inte utövningen, varken på hög eller låg nivå, som är kruxet, menar Markovtis och Hellerman. Drastiskt uttryckt måste fotbollen helt enkelt tränga in i den medelamerikanske TV-tittarens hjärta. Motståndet mot en så pass “oamerikansk” idrott – ostrukturerad, flytande, improvisatorisk – måste gradvis raseras. Svårt men inte omöjligt, blir slutsatsen.
February 27th, 2013 at 1:45 pm
Men i befolkningens breda lager är väl (riktig) fotboll en ganska stor sport? Jag tänker på alla “soccer moms” t.ex. Har själv en sondotter i USA som spelar.
Sen får man inte glömma att USA:s damlag ett antal gånger visat sig vara bäst i världen om än under en svensk ledare.
Man kan ju också vända på saken och fråga sig varför amerikansk “fotboll” (liksom rugby och cricket) aldrig fått fotfäste i Sverige och annars bara i ett par europeiska lag.
February 27th, 2013 at 1:55 pm
Ja, det har du förstås rätt i, men betänk då också att det är en tolv år gammal artikel…
February 27th, 2013 at 2:14 pm
På tal om rugby, förresten: vännen Ragnar förde nyligen fram tanken att Sverige aldrig tog till sig rugby därför att vi redan har handboll…!
Själv tror jag förklaringen är enklare än så: vi har ingen rugby därför att vi har tjäle i marken. Vintersporten rugby kräver lera, inte is. Annars skulle dom ju slå ihjäl sig ännu mer än dom redan gör.
February 27th, 2013 at 3:25 pm
Är inte amerikansk fotboll en traditionellt ganska vit sport? Har för mig att den sällan varit särskilt stor bland svarta eller storstädernas hispanics – vilket ju rimligen också kan ha att göra med den dyra utrustningen, så olik europeisk fotboll som på verklig amatörnivå inte kräver mycket mer än en läderkula och vettiga skor…
February 27th, 2013 at 4:44 pm
Jo, amerikansk fotboll är ju konventionellt om inte direkt vit, så i alla fall medelklass och college-baserad, medan baseboll lika konventionellt är “arbetarklassporten”.