Dom som tigger om det….
Categories: UncategorizedSunday, Feb 10, 2013
(På tal om tiggare, en gammal text från augusti 2005:)
Det sitter en tiggare utanför tunnelbanestationen som jag bekymrar mig en hel del för. Inte så mycket just för att han är tiggare, utan för att han inte tycks ha fattat vad tiggandet går ut på. Han kan nämligen inte hantera sin besvikelse.
Varje gång det går förbi någon som inte ger honom en peng tar han det som en fruktansvärd förolämpning. Han blir så upprörd att han bara får ur sig ett drypande sarkastiskt “Well – thank – you – VERY – MUCH!!!” som sedan sitter som en anklagande logga i ryggen på en, hela vägen hem.
Det är klart man känner sig taskig. Men samtidigt undrar man ju hur han kommer att klara av tiggandet om han blir så oerhört besviken, så traumatiserad, varje gång det går förbi en snål människa. För om det är något som karaktäriserar tiggandet – tiggandets “själ” får man väl säga – så är det ju att en hemskt massa snåla människor går förbi. Om man ska vara tiggare så är ju snåla människor regel snarare än undantag, måste vara det, annars skulle man ju inte behövt tigga.
Eller i alla fall inte behövt tigga så särskilt länge, kanske bara ett par timmar på morgonen, eller ett snabbt kvällsskift.
Det är inte att vara hårdhjärtad och inhuman att konstatera att vi har vissa förväntningar på våra tiggare. Alan Bennett skrev en gång om hur besynnerligt störande det är att killen som sitter utanför Marks & Spencer i Camden Town brukar läsa tidningen medan han tigger. Hur kan man vara tiggare om man har uppmärksamheten på annat håll? Vi kräver hans oavvända blick, förväntansfull och illusionslös på samma gång. Det är ju vi som ska ha uppmärksamheten på annat håll, inte han.
Förväntningarna vi har på tiggaren kommer förstås ur en vältummad historiskt-litterär trop: om syskonparet medlidande och förakt. Tiggaren – och givaren – är problematiska figurer inbegripna i ett problematiskt spel: en central metafor hos Shakespeare, hos Nietzsche, hos Brecht, och många andra. “När den medlidsamme böjer sig ner / för att ge en allmosa / är han full av förakt / han hycklar rörelse för att skydda sina rikedomar / och med sin gåva ger han tiggaren / bara en spark”, säger markisen i Marat/Sade.
Det är denna delikata balans i spelet som inte får störas. Givaren fuskar när han ger för mycket, eller av någon pervers princip aldrig ger. Tiggaren vid tunnelbanan fuskar när han blir så överdrivet ledsen, eller är så överdrivet ointresserad som tidningsläsaren. Att tiggare ska spela enligt reglerna är väl det minsta man har rätt att vänta sig för sin femtiöring.
February 10th, 2013 at 7:42 pm
Kul du är.
Men om man i stället ponerar att många av de som ger inte alls är rika – då blir det en annan skruv. Min systerdotter – då ung student – förvirrade begreppen för många år sen genom att ge just en tjuga, något jag vid den tiden fann enormt generöst av henne. Kanske beror det på att hon är halvt latinamerikan.
Min mamma, med rötter i bruksbygd, sa alltid att de är de fattiga som hjälper varandra. Mer sofistikerat än så har jag inte heller upplevt det. Men jag vantrivs vid tacksägelsen, korstecken och sånt – behöver ingen göra för mig. Då finns det risk att det bara blir en krona nästa gång ; )
Vad en markis med namn efter en annan markis säger, är naturligtvis behäftat med viss kronisk irritation, från min sida, gentemot just den markisen. The beggars Opera borde däremot bli aktuell när som helst.
Men jag har en märklig anekdot, färsk, om tiggeriet, som jag kanske skriver om på Gabis A. vid tlllfälle. Ciao!
February 10th, 2013 at 7:49 pm
En tänkvärd betraktelse. Tiggarna är ju alltmer vanliga i Stockholm nu också. En gång såg jag en tiggare som satt nere på stan med en skylt som det stod “Jag är hungrig” på med versaler. Han satt på marken vid en husvägg och åt på en stor välfylld baguettemacka… Du har nog rätt. Vi vill att tiggarna ska bete sig på ett visst sätt annars stämmer inte vår bild av hur det ska vara.
Tiggarna i t-banan här som spelar har jag nog själv svårast med. Ofta för att dom spelar så erbarmligt dåligt att man borde få betalt för att alls behöva lyssna. Och så är dom bra på att ge mig dåligt samvete ändå när dom kommer förbi med sin mugg och tittar på mig med den där sorgesamma lätt anklagande blicken. Samtidigt vill jag ju inte vända bort blicken och låtsas att dom inte finns.
February 10th, 2013 at 9:45 pm
Det där med tidningen påminner ju om vad en svensk tänkare sa för några veckor sedan: ”vem fan har råd med en mobiltelefon om man är hemlös och sitter och tigger på gatan???”. Inte komma här och låtsas som om att det är 2013, liksom (har för mig att hon klämde ur sig en non-apology apology till slut).
February 10th, 2013 at 9:52 pm
Fredrik, underbart, det låter som Aftonbladdret… (Eller som man säger i Liverpool: “What about the werkers…???”)
Finns det inte mobiltariffer för hemlösa, förresten…? Jag menar, kan man producera specialcider för fyllon så kan man väl greja en mobildeal för hemlösa…?
February 10th, 2013 at 10:46 pm
Gabrielle RW: vi är på samma våglängd, vågar jag tro.
Om man ska vara elak (och jag är inte alls elak, jag har bara livlig fantasi) så är det skojigaste man kan göra att gå ner i knäställning och säga: “Jag ska inte ge dig pengar, för pengar och pengars värde är flyktiga ting, utan jag ska bara ge dig några goda råd… Framför allt, vad gäller investeringsmoduler… Ryck upp dig, grabben! Det finns massor av opportunities… Ha’ru tänkt på militären? Irak?”
Det brukar funka. Sort of.
February 11th, 2013 at 10:47 am
[…] Pressylta Redux om tiggeri i London här. […]
February 11th, 2013 at 1:51 pm
Tänkaren är nån av dom där B-kändisbloggarna (tror hon sitter i nån TV4-panel eller nåt). AB var faktiskt rätt upprörda, vill jag minnas. Och det blev väl inte så mycket bättre när hon bad om ursäkt: “Det som jag då blev så provocerad av var att den här mannen innan han tog upp mobiltelefonen agerade på ETT sätt och när mobiltelefonen kom fram agerade på ett annat sätt.”
February 13th, 2013 at 11:07 pm
“Det sitter en tiggare utanför tunnelbanestationen som jag bekymrar mig en hel del för. ”
Varför bekymra sig för en tunnelbanestation?
February 14th, 2013 at 9:02 am
🙂
Det ska jag förklara när du kommit till kapitlet “Idiomatisk svenska”.