Mycket av det som skrivits och skrivs om högerextremism handlar om definitionsproblem. Henrik Arnstad vill bl.a. se Sverigedemokraterna som fascister och “ultrapopulister”; religionshistorikern Stefan Arvidsson vill reservera sig mot det. En likartad debatt har ju funnits om 1930- och 40-talen också: hur karaktärisera Engdahlsrörelsen, Sverige Nationella Förbund, Lindholmsnazisterna efter valet 1936, osv…?

Det är en nödvändig diskussion, så klart. Mycket hänger därpå, till exempel huruvida grenar av salafistisk islam, som al Qaida, med fog kan (kunde) kallas fascistisk. Det finns trots allt ett antal gemensamma nämnare: antisemitismen; karismatisk ledargestalt; rekryteringsbas i lägre medelklass; blodsoffer/blodsmytologi; en anti-modern rörelse som stammar ur just moderniteten; överideologi (religion/das Volk) transformerad till statsbärande idé (kalifatet/nationen)… (se vidare en urgammal, olänkbar post från 11 juli 2005).

Men det finns andra dynamiker som är lika intressanta. Högerextrema rörelser tenderar alltid mot “järnrörisering”, mot splittring och sönderfall och, i många fall, utdöende. Det beror mest på att deras politiska syre är – i fallande skala – hat, ressentiment och negativism. Med det senare menar jag inte minst att deras idealsamhällen oftast definieras av “friheter från” (judar, islamister, invandrare) men sällan “friheter till” något annat än en bilderboksversion av ett förfalskat förflutet.

Hat, ressentiment och negativism har ju ofta den egenskapen att de metastaserar och vänder inåt, mot sig själva, angriper den egna organismen. Våld smittar. Det klassiska exemplet är Hitlers uppgörelse med Ernst Röhm och SA i De Långa Knivarnas Natt våren/sommaren 1934. NSDAP hade blivit statsbärande parti och en uppgörelse med de oborstade ligisterna i SA var oundviklig, men det kunde bara ske genom att agera oborstat ligistiskt mot dem.

Jag tror att, då som nu, problemet bara delvis ligger hos Sverigedemokraterna eller NSDAP. Det ligger också hos de som röstade på dem. Parentes: jo, jag vet att NSDAP inte kom till makten på röstandelar – nazisterna gick tillbaka stort i novembervalet 1932 – utan på grund av komplicerade partipolitiska manövrer långt borta från valurnorna. Men “komplicerade manövrer” av den typen hör ju demokratin till i minst lika hög grad som att räkna röster (jag talar av samtida brittisk erfarenhet…).

Nazisterna kom inte till makten på en majoritet av rösterna, men väl på oantastligt demokratisk väg.

Demokratin är som bekant bortkastad på en del. Och det är ju inte demokratins fel, eftersom en fungerande demokrati enbart speglar rösternas fördelning. Det är i stället de röstandes fel. Palestinier i Gaza som röstar på Hamas, algerier som röstade på fundamentalister i stället för FLN, fransoser och irländare som röstar fel i avgörande EU-frågor, anglikanska kvinnor som röstar emot kvinnliga biskopar, och så vidare, i evigheter… Det blir omval efter omval efter omval, tills de röstat rätt.

Gott så. Varför skulle vi vara så annorlunda? Varför skulle demokratin inte kunna vara bortkastad på en del – bara för att det handlar om Sverige?! Är vi så speciella?!

Det borde väl inte ligga bortom mänsklig (särskilt inte svensk) uppfinningsrikedom att hitta och publicera namnen och adresserna till de som röstade på SD. Och sen? Sen går vi bara dit och slår ihjäl dom med järnrör. Job done.