Bara några allmäna reflektioner, som avslutning, inte som debattinlägg, egentligen…

Varför föll det sig egentligen så naturligt är tänka på just den övernationella unionen som en lösning på det blodiga historiska problemet Europa? Varifrån hämtade man receptet, så att säga? För om man tittar på de två närmast till hands liggande exemplen i modern tid – USA och Sovjet – så inger de ju inte precis förtröstan…

Freden? Trots politisk, finansiell och (västerut växande) territoriell union drabbades USA av ett blodigt inbördeskrig som fortfarande lämnar djupa sår efter sig. Demokratin? Ja, rösträtten har ju sällan eller aldrig varit hundraprocentigt garanterad i USA, inte ens idag med alla de vidriga manipulationer som äger rum för att frånta särskilt svarta, demokratiskt lutande röstare möjligheten att ens bli insläppta i vallokalerna i november; eller med en Supreme Court som helt enkelt skänker segern till valets förlorare (Bush d.y.).

Sovjetunionen, i sin tur, behöver man väl inte ens resonera särskilt mycket om: en stålglansig polityr av union baserad på våld, förtryck och lögn. Men i fallet USA: det är självklart, om de amerikanska staterna hade varit oberoende nationer skulle så klart inbördeskriget näppeligen kunnat inträffa. Vad hade själva unionen allmänt för materiell och avgörande roll i USA:s eventuella framgångar och motgångar som nation?

Gör tankeexperimentet “Hur skulle Europa idag sett ut utan EU?” Vi kan lämna de flesta kontrafaktiska detaljerna därhän, utom att säga att i den givna historiska situationen måste man låta NATO och öst-västkonflikten (även kontrafaktiskt!) existera, samt att Västtyskland genom Marshallhjälp och annat snart kom på fötter igen.

Men inget EU, alltså… Skulle vi fått en kontinent sönderriven av konflikt och oroligheter, kanske t.o.m. krig, av demokratiska underskott och begränsad frihet, och en europeisk ekonomi som stapplar från depression till handelskrig till kris och tillbaka igen…? Det finns så klart många anledningar att tro det. Men också en del anledningar att inte tro det.

Jag har fortfarande tillräckligt mycket av historiematerialist kvar i mig (eller också har jag förläst mig på Arnold Ljungdal på sistone…) för att i alla fall nära tanken att Europa skulle sett mer eller mindre likadant ut idag. Efterkrigskapitalismens logik – kolonialismens övergång i nykolonialism; konkurrensen om råvaror och hela tredjevärldenproblemet; finanskapitalets ökade dominans, ofta på bekostnad av industrikapitalet; etc etc. – skulle helt enkelt dikterat en näranog identisk historisk utgång.

Bland mycket annat skulle det då inneburit att europeiska krig inte längre längre var nödvändiga, t.o.m. kontraproduktiva, beroende på att de kapitalistiska ekonomierna bara kunde maximeras om de grundade sig på inomeuropeisk fred och liberal demokrati, medan man plundrade resten av världen på olja, bauxit och dadlar. Much like today, in other words…

Jag vet inte. Ingen vet. Men jag hissar denna kontrafaktiska vimpel – och ser om någon vimplar.

Till slut kanske det förvånar en del läsare att få reda på att jag faktiskt är anhängare av EU. Inte av principiella skäl, inte heller av idealistiska, utan helt enkelt av krasst politiska anledningar. EU har blivit en mer eller mindre effektiv garant för rättvisa, hälsa och säkerhet i arbetsliv och arbetsmiljöer; en ganska effektiv spärr mot konstigheter och farligheter i mat och läkemedel; och en förhållandevis principfast juridisk motkraft mot monopoltendenser och civilrättsliga hot från bolag som Google och Microsoft, etc etc.

Det vill säga, jag är anhängare av EU när det passar mig som vänster-om-mitten-varelse, och kritisk när det passar mig som samma sak. Eller med andra ord, jag lånar lyxhorans affärsidé: easy but not cheap.