Twitterhetsakademien sammanträder
Categories: InternetWednesday, Oct 3, 2012
Jag har funderat lite mer på varför Twitter inte kändes helt riktigt, efter drygt två månaders tweetande (om än inte mer än ett par gånger om dagen i snitt). Det handlade om ett par saker.
Det första är att en av de huvudsakliga anledningarna man twittrar – eller snarare en av de riktiga fördelarna med det – är att kunna hålla sig ajour med tidningar, sajter och outlets allmänt som man vanligtvis besöker allt-som-oftast via vanligt websurfande: i mitt fall exempelvis MediaGuardian, The Onion, LRB-bloggen, osv. Deras riktade tweets sparar ju tid, om inte annat.
Men jag fann att traditionalisten i mig än en gång besegrade socialmediavarelsen. Jag föredrar fortfarande rasslandet av cybernetiskt papper när man viker upp dagens edition av MediaGuardian och NYRB, etc, via vanligt websurfande, snarare än att få varenda rubrik tweetad med tillhörande länk. Jag vill inte få mina nyheter på meny, jag vill serveras ett (grafiskt) smörgåsbord.
Det andra är mer tekniskt/språkligt. När man underkastar sig, frivilligt eller ofrivilligt, ett korthugget språkbruk, i rent kvantitativ mening – vare sig det är 140 tecken på Twitter eller hemingwaysk prosa – så tenderar språkbruket förr eller senare att bli… “aggressivt” är inte riktigt rätta ordet, kanske snarare självsäkert och monokromt, brådskt och otåligt…
Detta förstås av naturliga anledningar. Det korthuggna språkbruket har bråttom, och Twitter har bråttom, och det har därför en touche av den dödsdömdes sista ord över sig. Det finns väldigt mycket attityd på Twitter: mycket posturing, posing, showoffing… både av bra och dålig kvalitet (bland de bra gillade jag särskilt @diski och @suzanne_moore, för övrigt)
Just denna korthuggna självsäkerhet i kombination med det siffrigt oerhört prestigeladdade spelet om antalet followers man har (hur mycket man än försöker förneka att det är spel) gjorde till slut Twitter till en onlineversion av allt det värsta och mest mardrömslika jag vet om Bokmässan, ärligt talat.
En sak jag gillade var dock att skriva mer konsekvent på engelska. Jag funderar på att starta en separat engelskspråkig blogg, men vilka former och uttryck den ska ta är jag fortfarande inte riktigt klar över. Watch this space. Or that space.
October 3rd, 2012 at 10:15 pm
Bra och kul analys!
Varför skriver du inte helt enkelt en bok på engelska?
Men hur som – jag ska hålla öppet för the angloblogger. Anglofil som jag är. Och Gunnarfil.
October 4th, 2012 at 7:16 am
Jag la också av twitter rätt snart. Tyckte bara att det var poserande och envägskommunikation. För mig framstod det som en “bra” grej om man har en position att försvara. Man är redan inne någonstans och kan skicka vassa kommentarer åt höger och vänster. Och liksom hänga på drev.
Men våra gamla klassiska bloggar är tydligen redan ute som drivande i det “nya” medialandskapet. Där är det nu twitter som gäller.
Och twitter är i mina ögon en fårskock.
October 4th, 2012 at 12:10 pm
Väldigt bra analys av twitter från Karin.
Vad är en Gunnarfil, Gabrielle?
October 4th, 2012 at 1:02 pm
Malou: en rasp som har sett bättre tider?
October 4th, 2012 at 2:49 pm
En grej för att man ska kunna dela Gunnar.
October 4th, 2012 at 3:10 pm
Det som man häller i Gunnarbunken.
October 4th, 2012 at 3:40 pm
Är inte riktigt nöjd med era svar. Finns det ingen som vet bättre? Och var är originalversionen?
October 4th, 2012 at 4:22 pm
fil =philia = vänskaplig uppskattning. Så enkelt var det.
Och viktigare än gräddfilar, förstås!
October 4th, 2012 at 5:10 pm
Hur ska man egentligen kunna syssla med, ni vet, fildelning? Alla vet ju vad som händer om man försöker dela på ett paket fil i två jämnstora delar!
October 4th, 2012 at 5:38 pm
Håller f ö med Malou, snygg analys av Karin. Twitter är ett utpräglat brusmedium och förstärker ytterligare positionsspelandet, rubrikjagandet i den offentliga diskussionen. Ett av många sätt att få hänga på ett snabbt drev ett stycke och synas, utan att behöva ta något eget ansvar.
October 4th, 2012 at 7:09 pm
Jag tycker om ordet “brådskt”, fast jag är lite osäker på hur man uttalar det.
October 4th, 2012 at 7:22 pm
“bråskt”… lose the d…
October 4th, 2012 at 7:48 pm
Lite “broskigt” då kanske… Inte Brodskyigt.
October 4th, 2012 at 7:51 pm
Ja, brosk hade inte tålamod att bli ben, det gick för “bråskt”… Brodsky skulle nog ställt sig undrande, tror jag…