Nedanstående skrev jag på analoga Pressylta 16 augusti 2007. Ragnar, i motsats till Elvis, lever fortfarande, och högtidlighålls härmed.

Det är alltså trettio år sen, på dagen. Ragnar och jag hade stämt träff på Vita Bandet i Slottsskogen, för en fika. Det var en vacker dag. Som inte blev mindre vacker av att det var (och har fortsatt vara ända sen dess) Ragnars födelsedag. Som heller inte blev mindre vacker av det faktum att vi – i pseudonym skepnad av den f.d. eskatologen och skörlevnadsfanatikern Ingemar Olofsson – just hade sålt vår första pjäs till Radioteatern i Göteborg. Solen sken alltså. Jajamensan, det var totalt friläge, hela vägen in.

Vi sitter alltså där vid randen av Stora Dammen. En lätt bris rasslar i den låga häcken vid vattenbrynet. Några småfåglar hoppar fram och tillbaka. Det är tyst och stilla, som det bara kan vara på Vita Bandet vid halv tolvtiden. Ragnar tar upp en anteckningsbok, jag lutar mig tillbaka för att tända ännu en Gaulois – när plötsligt ett stort och mörkt och flaxande helvete bryter löst alldeles bredvid oss: en sparvhök dyker ner och norpar en av småfåglarna inne i häcken, i en enda elegant och brutal rörelse. Det tog bara en sekund, sen var det tyst igen.

“Om detta varit antikens Rom…,” sa jag till slut.

“…så hade Vita Bandet aldrig fått serveringstillstånd,” fyllde Ragnar i.

“…så skulle vi nu dragit åstad till Forum, ty stora händelser har här järtecknats…”

“Omen? Jomen…,” sammanfattade Ragnar läget.

Forum låg vid den tiden på Linnéplatsen. Vi samlade alltså ihop våra papper och cigaretter och lunkade sakta men säkert iväg. Några välslipade formuleringar senare hade vi nått gräsplanen nedanför Naturhistoriska, och vi drog oss självklart i riktning mot Pressbyrån,för det var ju mitt på dagen och kvällstidningarna hade just kommit. Nu i efterhand har jag fått för mig att jag fick syn på löpsedlarna från längre håll än jag nog egentligen gjorde, för min syn har aldrig varit sparvhökens, om man säger så. Så jag stod rätt nära löpen och läste. Och det tog säkert flera veckor innan alla åtta bokstäverna satt sig på plats och klätt sig i en någorlunda meningsfull, uttydbar språkskrud.

G-T: ELVIS DÖD

Expressen: ELVIS DÖD

Kvällsposten: ELVIS DÖD

Aftonbladet: SÅ BLIR DIN NYA BORÄNTA

Den kvällen föddes en ny signal mellan Ragnar och mig: uh-huh-huh, det lite lättjefulla trenotsriffet i ‘Good Luck Charm’. Den har liksom blivit vår version av “So it goes”. Eller, i Pressyltaversion, “I rest my case”. Elvis’ död var ju ett tragikomiskt mästerverk, och jag är till viss mån fortfarande, vad heter det, dumbfounded by it. Ställd.

I och för sig tror jag inte att vi har gått miste om nån allvarligare mängd klassiker genom Elvis’ död, i motsats till vad som helt klart är fallet med Hendrix, till exempel. Där Hendrix uppenbart skulle gått mer och mer i riktning mot fusion och jazz, skulle Elvis kört ett par ännu längre race runt The Great American Song Book, tills han kom ut på andra sidan och där annonserade en radikal musikalisk kursändring: ett album med Phil Spector! Som bombade. Men som följdes av ett album med Leonard Cohen-covers, som guldade. Ytterligare tre-fyra äktenskap, kanske. Och han dog, till slut, i en motorcykelolycka strax utanför Nashville i oktober 1991, sörjd av miljoner.