Det finns två huvudsakliga skäl. Det ena har med Pressylta i sig att göra, det andra med min arbetssituation i allmänhet.

Jag startade ju bloggen i slutet av 2004, mest för att hålla skrivmusklerna igång och eventuellt hitta några läsare, detta efter att ha fått ge upp skrivandet för överskådlig. I början var det ju inte ens en blogg, utan ett ganska primitivt system med upplagda Word-dokument, så jag hade ingen statistik att tillgå och visste aldrig hur stor läsekretsen egentligen var. Jag fick några mailade kommentarer då och då, men det var allt.

Så i oktober 2008 gick jag över till WordPress och fick plötsligt koll på alltihop. Och det var onekligen uppuntrande. Från sådär 2010 till 2016 steg besökssiffrorna mer och mer. Bloggandet hade blivit riktigt roligt, jag fick lära känna regelbundna läsare – ingen nämnd och ingen glömd – och vi hade många mer eller mindre konstiga diskussioner, tävlingar och annat tjosan.

Men så i september 2016 kunde J. och jag äntligen ge upp marknaderna och jag började så sakteliga ägna mer tid åt icke-bloggigt skrivande igen. Det kändes faktiskt som en slags befrielse. Men därmed blev det också mindre tid över åt bloggandet, och det märktes. Det var då jag först började fundera över om jag skulle lägga ner den.

Men i ungefär samma veva kom ju Brexit, i juni 2016. Det var inte bara att Brexit angick mig personligen – mitt uppehållstillstånd, min närvaro, mitt boende i London överhuvudtaget (även om allt nu är fixat) – utan det blev förstås också ett allt viktigare bloggämne för mig. Glöm det här med att lägga ner bloggen, tänkte jag den hösten. Pressylta kom plötsligt till sin rätt igen under de åren, tyckte jag, och tycker nog fortfarande.

Så kom valet i december 2019 och en känsla av att det kapitlet nu var över, följt av det formella och lite patetiska utträdet den 31 januari i år. Nyåret 19/20 blev en slags vattendelare. Som så många andra EU-snyltare i England kände jag mig inte fullt tillhörig längre, efter alla dessa år. Sedan dess har Pressylta blivit inte bara mer sparsamt uppdaterad, den har liksom famlat omkring en del. Inget riktigt fokus. Jag vågar knappt säga det, men den har börjat kännas mer som en plikt än ett nöje. Och så blir ju inga barn gjorda. Tanken att lägga ner bloggen började dyka upp igen.

Och då, naturligtvis, kom coronakrisen. Så här långt varken är eller har krisen varit något större problem för mig (om jag inte dör, vill säga, det är ju alltid ett problem). Jag har jobbat hemifrån under större delen av mitt vuxna liv ändå. Jag har turen och lyckan att kunna ägna mig åt översättningar, perfekt för karantänen, keeping busy, earning money.

Men krisen ger också upphov till andra och nya perspektiv, det är ofrånkomligt. Man ser över sina prioriteringar. Det är här det börjar gå över till min arbets- och livssituation i allmänhet. Sedan 2016 har jag alltså sakta men osäkert kommit tillbaka till skrivandet. Det tog sin tid, men vafan, I’m here now. Londonboken, översättningar, ett par romanprojekt och annat som ständigt knackar på dörren och vill bli insläppta.

Att driva Pressylta är väl inte den tidsmässigt mest krävande av uppgifter. Men den är krävande nog, det är det som är problemet. Min åsikt är att om man ska driva en blogg så ska man hålla den aktiv, vad är det annars för mening? Posta något så ofta man kan. Svara på kommentarer, uppmuntra diskussion, keep the party going. Men jag tycker mig inte ha tid med det längre. Det har kommit till så mycket annat nu.

Pressylta kommer förstås att ligga kvar på samma adress som vanligt. Efter nedläggningen stänger jag av kommentarfunktionen, ger nya kontaktlänkar, och kanske lite annat, vahettere, ”tekniskt”. Jag har dessutom just lagt vantarna på domänen gunnarpettersson.net (klicka inte, det finns inget där ännu). Den kommer att bli min förstasida, min ingång, där allt finns samlat: ett kontaktformulär, länkar till min boksida, till min pappas boksida, till bloggen och till de prenumererbara nyhetsbrev jag tänkte rigga upp i sommar. Kanske något om voiceoverjobben också. Och det är först när jag fått färdigt den sidan som jag stänger ner Pressylta.

Jag ska väl också påminna om att jag finns kvar på Twitter (@OffHenshallSt). Jag är mest en lurker och tweetar inte särskilt ofta, och då på engelska. Men det kan hända jag klämmer in några svenskheter allt emellanåt.

Hur som haver, sådan ser alltså planen ut just nu. Jag tar gärna emot förslag och tips (särskilt om det finns någon svensk motsvarighet till Patreon, för nyhetsbreven: admin/prenumerationsystem etc. Nån som vet?)