Alldeles innan den här coronaskiten bröt ut, det var kring årsskiftet ungefär, funderade jag på om jag skulle börja frilansa i svensk press igen. Det jag skrivit om Brexit här på bloggen sedan 2016 fick mig att tro att jag hade en del att bidra med. Pressylta i all ära (skål!) men jag tyckte jag kunde åstadkomma lite längre saker, mer analys än snabba bloggreflektioner. Om Labourpartiet efter Corbyn. Om de konservatismens ganska radikala förvandling. Om Skottland, Nordirland och unionen i stort. Om England och engelsk nationalism. Et cetera.

Jag kontaktade alltså ett par tidningar, i akt och mening. Jag ska inte säga vilka, för det visade sig vara ett misstag. Den ena bevärdigade mig inte ens med ett svar. Den andra tyckte mitt utkast till en text (om Labour) var “tråkigt skriven” – Moi…??? Boring…??!! Mycket har jag blivit kallad under åren, men aldrig tråkig. Eller ja, Bettan Persson den där kvällen i Olskroken i början av 70-talet… Och kanske hon med… Ja, i alla fall… Hur som helst…

Därefter har jag läst en av våra större dagstidningar och vid ett par tillfällen på sistone sett rapportering härifrån som i rent faktahänseende inte skulle hållit för ens de mest slentrianmässiga googlesök. Och artiklarna ligger kvar, okorrigerade. Det är inte bara skribentens fel, utan hemmaredaktionens också. Det finns ju inga redigerare, och därför ingen faktakoll, längre. Resultatet blir att man rakt av tappar förtroendet för tidningens rapportering, utrikes som inrikes. För att inte tala om attityden till läsarna.

Ambitionen att börja skriva för svenska tidningar igen har alltså tynat bort helt. Men jag tror också mitt (eller deras) problem är mer generellt än så. I svenska medier finns det nog – undantagsvis, men ändå – de som känner till min bakgrund och vad jag skrivit de senaste fyrtio åren om brittisk politik, samhälle, kultur. Det handlar inte alls om falsk blygsamhet, utan helt enkelt om att min generation författare och kulturskribenter håller på att dö ut, eller i alla fall flyttat upp till styrelsepositioner, boring but lucrative. De som nu har hand om ledar-, kommentar- och kultursidor får oftast fråga sina mammor och pappor om vem man är. Eller var.

Och det är, menar jag, som det ska vara. Så gjorde min generation också, när det begav sig. Det ska till yngre röster, med andra erfarenheter, nya perspektiv. Det är så rapportering i media fungerar, om det så gäller analys eller kåserier eller bakgrund eller översikter. Motargumentet att de till åren komna har en erfarenhet, en historisk kunskap att falla tillbaka på, väger inte särskilt tungt, och bör inte göra det heller. Det är i alla fall den slutsatsen jag nu kommit fram till, och jag har funderat på konsekvenserna av den slutsatsen.

Vilka är följande. Nummer ett. Jag vill alltså skriva längre resonerande, analytiska (utan några som helst akademiska kvalifikationer) texter om brittisk politik, samhälle, kultur. Nummer två. Jag måste tjäna lite pengar på det (herregud, lockdown, inga voiceoverjobb, kassan börjar tryta, bla-bla). Så fort den här översättningen är ur vägen tänkte jag rigga upp ett newsletter, som man kan prenumerera på, via nåt slags Patreon eller vad det nu blir. Säg ett brev var fjortonde dag, kanske ett i månaden. Kortare essäformat (5-10 dubbelradiga A4-sidor, i princip). Jag tror man kan fixa det så (i alla fall på Patreon) att folk prenumererar på de enskilda breven var för sig, inte hela rubbet, det är i alla fall min plan. Och hålla prenumerationsavgiften på lägsta möjliga, och attraktiva, nivå.

Frågor. Vad skulle det finnas för intresse? Är det värt mödan? Är det värt prenumerationsavgiften? Hur hög prenumerationsavgift? Finns det någon svensk motsvarighet till Patreon, så prenumeranterna slipper betala i $, £ eller €? Vad vill man läsa om, bortsett från det som intresserar mig själv? Bloggen skulle alltså fortsätta mer eller mindre som vanligt, men detta som ett lite mer seriöst vid-sidan-av – hur skulle det funka? Om prenumerationsnivån inte visar sig motsvara arbetsinsatsen, vad gör jag då? Lägger av? Är GAIS lika skit som vanligt? Finns det en Gud?

Ett speciellt problem så här långt, där mitt huvud bara står still, jag kommer ingen vart.

Home base. Basebolltermen, alltså, egentligen kallad “home plate“. Vad jag är ute efter är metaforen, för det är så den används i boken. Hit home base. Att komma tillbaka till ursprunget, att komma hem, att ha fullbordat varvet och tagit hem poängen. Tittar man i olika lexikon on- och offline hittar man inget särskilt användbart: “innemålet”, “slagbasen”, “slagplattan”. Vad skulle vi ha för metaforer för detta, sportsliga eller ej? “Målsnöret”? Nej, knappast. “Stänga dörren bakom sig”? “Ta dig en sup och var som folk”?

Ur statistiken. Bara en kommentar till så är vi framme…

Come on, who’s it gonna be…?