Hur mycket anti-konservativ jag än alltid varit – lika mycket av magkänsla som av politiska övertygelser – så har jag vid några tillfällen kunnat dra personlig fördel av konservativ politik. Mitt hyckleri vet inga gränser. Eller jo, det gör det, fast ungefär som i Sydkinesiska sjön: en massa omstridda öar och farvatten.

Vi köpte vår första lägenhet 1980, strax efter Thatchers tillträde, för 30,000 pundare och sålde den fem korta år senare under hennes storhetstid för nästan tredubbelt. Shit, but yeah…! (Hate Thatcher, though…) Ju äldre jag blivit, särskilt efter 65, har jag kunnat dra fördel av de konservativas speciella omtanke om pensioner och andra äldreförmåner, eftersom det är den demografin som tenderar att rösta mest, och då övervägande konservativt. (Not me, though, fuck you…! But thanks for the dosh…)

I förra veckan ansökte jag om det nya statsbidraget för frilansare (“self-employed”) under coronakrisen, som inte behöver återbetalas men är skattepliktigt: 80% av snittförtjänsten de senaste tre skatteåren. Och de råkade vara år när jag hade en massa bra VO-jobb. Pengarna flöt in på kontot i dag, tre dagar efter ansökan. Well, thank you very much! (But still fuck you, mate…!)

Lärdomen? Inte mycket mer än att Saltsjöbaden är väldigt trevligt den här tiden på året.