Det är Joe Biden. Jag översätter hans memoar från 2017, ‘Promise me, Dad: A Year of Hope, Hardship and Purpose’.

Jo, jag vet vad ni kommer att säga om min tidigare beskrivning av honom. Men jag – ja, jag säger bara: “Remember, kids, don’t bite the hand that feeds you”. Vad jag kan utläsa av den här boken måste vi helt enkelt alla hjälpa till att få denna djupt erfarna, kunniga, blygsamma, framgångsrika och sympatiska man att inta presidentposten i november. Jag ser ingen annan utväg. Han kommer att fixa det. Fixa alltihop.

Jag vet ingen annan människa som så till nära nog fullkomlighet integrerat sig i sitt nya hemland och kultur som Michael Robinson. Det skulle i så fall vara T S Eliot.

Robinson, som just avlidit bara 61 år gammal, var irländare, spelade för Liverpool (bl.a. ihop med Ian Rush), vann både FA- och Europacupen. Så rekryterades han till Osasuna – och blev kvar i Spanien livet ut. Så småningom blev han omtyckt matchkommentator i tv och fick sitt eget mycket populära och högintressanta måndagsprogram om fotboll, El Día Después. Sid Lowes Guardianartikel om honom är länkad ovan, den är rolig och väl värd en genomläsning.

Bortsett från matcherna tittade jag ofta på El Día Después på tv:n på Bar Deportivo i Fornalutx på Mallis, när det (som det heter) begav sig. Min spanska är rätt rudimentär men i mina öron lät Robinson mer spansk än spanjorerna (Lowe skriver roligt om just det). Men jag är av förklarliga skäl fascinerad av hur det här med going native fungerar, särskilt på ett sådant djup som Robinsons. Är det språkliga mekanismer? Är det tillfälligheter? Är det känslomässigt eller intellektuellt? En kombination av alltihop?

Eliot blev High Anglican English på ett mycket mer demonstrativt och i grunden ganska kyligt sätt jämfört med hur Robinson blev “spanjor”, vilket framstår som ett mycket mer organiskt, självklart, följdriktigt och genuint kärleksfullt infödingsliv. Robinson hade roligt i sin spanskhet. Det hade inte Eliot i sin engelskhet. I wonder why. (Ahem).

(Förresten, det här är andra avsnittet i en pågående serie kallad “Only Connect”. Först Ebbe Carlsson och Herman Melville. Nu T S Eliot och Michael Robinson. Nästa? St. Augustinus och Anita Lindblom).

Sorry, jag har varit begravd i översättningen hela helgen. Tittar just upp på en lite molnig dag utanför, och funderar på lunch. Jag kan fortfarande inte tala om vilken bok det är. Låt mig bara säga att det är en memoar. Och att författaren är en nära nog otroligt fin människa. Klok och förståndig. Väldig erfarenhet av, tja, allting. Framgångsrik. Den mest medlidsamma människan på jorden. Älskar sin familj. Har det inte särskilt gott ställt, men kämpar vidare ändå. Ödmjuk, självkritisk, blygsam – det tar bara inte slut.

Ledtråd: inte Jesus.

Jag går alltså ut ett par gånger om dagen, för att handla, för en promenad i solskenet, men tack och lov har jag översättningsjobbet att hålla mig sysselsatt (jag vill inte tala om vad det är tills vidare, för jag väntar fortfarande på kontraktet).

Men en sak jag ser både utomhus och genom arbetsfönstret är att nedstängningen börjat uppluckras mer och mer. Och andra bekräftar ögats vittnesmål i rapporter här och var. De första två-tre veckorna var det som en söndagsmorgon helt igenom: väldigt lite trafik, några joggare, få människor i affärerna.

Fotgängare och joggare är det förhållandevis tunt med fortfarande, men trafiken är tillbaka nästan till det normala. Bussarna är visserligen rätt tomma, men bilarna är långt fler, och det under hela dagen, inte bara vad som brukade vara “rusningstid”. Jag tror många använder bilen bara för att överhuvudtaget komma ut, köra omkring en vända, se andra vyer.

Till saken hör ju också att regeringen vägrar uttala sig om planerna på att upphäva nedstängningen, om så bara gradvis. I Skottland och Wales har man nu börjat skissera när och hur det ska gå till – det här med “stoppljus”-metoden osv – men på presskonferenserna från No 10 säger man inte ett knyst. Kontraproduktivt, menar nu allt fler, och jag är böjd att hålla med.

Och det blir för varje dag mer och mer uppenbart att regeringen, i form av Dominic Raab, Matt Hancock och de andra, inte är vuxna situationen. Out of their depth, som The G skrev i en ledare häromdagen. Och den vi väntar på att lägga en stadig hand på rodret, vår helmsman, vår Churchill? Boris Johnson.

I rest my case.

Någon som känner till ett bra medicinskt lexikon online (engelska -> svenska)? Har letat förgäves, hittills. Jag har en hel del specialisttermer att brottas med. Här är några.

“Lesion” översätts vanligen “skada” (huvudsakligen i fall av hjärn- och lungcancer). Jag har alltid uppfattat det som ett “ärr” av något slag. Men det måste finnas en exaktare översättning.

“Head and neck surgery” tycks vara en specialitet inom cancerkirurgin. Vad kan det heta? “Kranie-halskirurgi” låter ju lite koko…

“Awake craniotomy” är de där hjärnoperationerna när patienten är vaken och sjunger duett med narkosläkaren. Är det så enkelt som “vaken kraniotomi”?

All hjälp tacknämligt emottagen.

På en del löpsedlar i dag står att pubarna förmodligen inte kommer att öppna förrän – jul… Det kommer i så fall att bli svårt för många av de som inte har ett stort bryggeri bakom sig som ägare, som min egen, Lord Clyde (för närmare detaljer, se Londonboken s 256ff).

Tack för alla bidrag till den föregående posten. Nu har jag fått översättningen och har redan satt igång, så det kommer nog att bli lite tystare än vanligt här på bloggen ett tag.

Sunday Times i morgon. Den ligger bakom betalvägg just nu, men jag ska köpa den i morgon. “Boris Johnson skipped five Cobra meetings on the virus, calls to order protective gear were ignored and scientists’ warnings fell on deaf ears. Failings in February may have cost thousands of lives.”

+ Jo, det är en chockerande artikel i många avseenden. De koncentrerar sig på de ödesdigra 38 dagarna från 24 januari till 2 mars, när mycket kunde gjorts men inte gjordes: förberedelser, planering, se till att skyddsutrustning finns, tester, osv.

Och det är inte bara politikernas fel, även experterna tog fel i början: till skillnad från Kina betraktade man det som en kommande influensapandemi, när flockimmunitet fungerar om man inte har vaccin. Alla andra visste redan att det var något mycket värre: en form av Sars.

Till sammanhanget hör att regeringen var “distraherad”, framför allt av Brexitutträdet 31 januari, men också översvämningarna runt om i landet, och the re-shuffle i kabinettet. Så kom half-term, skollovet de två sista veckorna i februari. Boris Johnson åkte på semester, och hans kollegor var glada att bli av med honom en tid…

Man tar sig för pannan. Som en insatt säger, allt detta berodde på en dödlig kombination av “incompetence, hubris and austerity”. Vilka tre ord gärna kan få sammanfatta det här landet de senaste tio åren.

Sunday Times ligger alltså bakom betalvägg, men faktum är att Observer i dag har en minst lika bra (och lång) genomgång av i princip samma utveckling.

++ Hittade just en läsbar gratisversion av hela ST-artikeln.

Det blir inget pyssel den här helgen, sorry. Jag har haft för mycket om mig och kring mig. Och så har jag just tagit mig an ett nytt översättarjobb, som är bråttom och därför på (mer än) heltid. Jag fick dessutom just reda på att IKEA öppnat sina matbutiker igen – knäckebröd!!! – men så fan att man kan ta 341:an ända ut till Tottenham för den sakens skull. Minst nio bussförare har dött av viruset hittills. Det lär bli gratis bussåkning från måndag, för övrigt, men, som med IKEA, mest för “key workers”. Dock läste jag nånstans att journalister räknas som “key workers”…! Vilket med tanke på de dagliga presskonferenserna kanske är att ta i lite väl mycket. Men, bara tanken: presskortet som licens för att köpa knäckebröd på IKEA… Love the idea, hate the reality…

Den första till Bengt Anderberg, som skulle fyllt 100 år i dag. Jan Eklund skriver i DN här, Ulrika Knutsson i GP här (fast båda är nog £££). (Plus, se nedan)

Den andra till min gamla vän F, som efter många månader av oro och bekymmer igår förklarades helt fri från sin sjukdom. Lyckan är frihet från smärta (Lars Gustafsson?).

Den tredje till mig själv. Because I deserve it.

————-

PS: Här är en text (pdf) jag skrev för Bengt Anderbergsällskapets medlemmar för några år sedan. (En del i första avsnittet känner man nog igen från Londonboken, för övrigt).