Tre gånger de senaste dagarna har jag känt att det kommer en vår. Ett solsken i ett hörn några minuter, fåglar som kvittrar i träden. Blåsten avtar, stannar till och undrar vad fan den sysslar med, egentligen. Krokusar i parkerna, som kämpar och kämpar. Men bara kort, sedan kommer vinden och ovädret tillbaka. Våren har i alla fall visat sina anklar för oss, som någon klok människa uttryckte det, gav oss en flörtig blick.

Jag har aldrig haft något emot vintern. Inte ens i England, där man kan frysa som man aldrig gör i till exempel Sverige. Förklaringen är förstås att kylan här är fuktig, inte torr, så den tränger igenom allt man har på sig. I Sveriges torra version (eller ja, sådär torra, i Göteborg) klär man sig enligt kylan: ett luftlager mellan kroppsvärmen och ytterkläderna, så ordnar det sig. Se bara till nästippen och fingerspetsarna. Spela hockey på is, inte rugby i lera.

Det är nog mitt åldriga jag som ser fram emot vår och sommar mer än jag någonsin gjort. Man ryser mer än man brukade göra. Knyter halsduken lite bättre om halsen. Tittar längtansfullt på sommarjackan i garderoben. Springtime…