Här och där
Categories: London uppdatering, Svenskt allmäntFriday, Mar 27, 2020
“Serendipity” heter det ju. Det råkar sig så att jag just nu läser om Berggren/Trägårdhs ‘Är svensken människa?’ om statsindividualismen och välfärdssamhällets ideologi och allt det andra, och det är återigen väldigt intressant. Så satte jag mig ner med min kvällsmacka för att se vad YouTubes algoritmer tyckte jag skulle titta på i kväll och det första var detta, från Skansen. Sånger om “jag vill hitta fram till mig själv”, “jag vill älska men vara oberoende”, “vi är så konstiga men vi hör ihop”. Liksom Almqvists ‘Det går an’ uppskruvat till elva.
Då slog mig följande. I Berggren/Trägårdh beskriver de naturligtvis utvandringen till Amerika, och alla de motstridiga reaktioner den förde med sig. Svenskar saknar fosterlandskärlek, sas det från konservativt håll. Svenskar saknar rättvisa och ekonomisk trygghet, sas det från liberalt håll. Dessutom får man reda på att den svenska utvandringen på 18-1900-talet var den tredje största från Europa. Men det framgår inte vilka de två första var, fast en av dem måste ju ha varit Irland.
Det finns ett gammalt skämt som säger att en irländsk bumerang inte kommer tillbaka, den bara sjunger sånger om att komma tillbaka. (Som i en klassisk version av ett par gamla vänner här). Men svenskarna sjöng aldrig om att komma tillbaka, vad jag vet. De skapade inte tillstymmelsen till en litteratur om att komma “hem” igen, vad jag vet. De lämnade Sverige – and that was it, end of. Vad jag vet. Jo, det finns hembygdssällskap i Delaware, och svenskrestauranger i Minnesota. Men, jag menar, saknaden saknas.
Det här är av förståeliga skäl något som intresserar mig djupt och brett. En av de saker jag tog upp i Londonboken är ju skillnaden (som kanske inte är så skarp ändå) mellan att komma “bort från” Sverige och komma “bort till” resten av världen. Det är nog mestadels en kombination av båda, som i mitt eget fall. Men nu, med den boken och den Skansen, börjar jag undra om det inte finns en ganska skarp skillnad ändå. Var någonstans, i min coronaisolering, är jag “hemma”, annat än fönstret jag tittar ut genom?
March 28th, 2020 at 8:33 am
Postkolonialt var det väl Tyskland, Irland, Sverige och lite Danmark? Sen började en massa annat löst folk dyka upp och då stängde dom till gränserna efter ett tag.
Men amerikaner som inte ser sig som amerikaner, utan bara tillfälliga besökare i förskingringen? Är det ens a thing?
March 28th, 2020 at 8:46 am
(att svenskamerikaner inte vill tillbaka är väl delvis att Sverige var ett jävla skitland; som Wikipedia uttrycker det möttes folk som besökte hemlandet av “what they thought an arrogant aristocracy, a coarse and degraded laboring class, and a lack of respect for women.” Det var ju inte förrän emigrationsutredningen började importera idéer från USA vi fick nån ordning på den biten…)
March 28th, 2020 at 9:05 am
Och, törs man säga, en viss avundsjuka…?
March 28th, 2020 at 3:36 pm
Men Italienarna var väl med bland tidiga utvandrare? Är min uppfattning.
Och för dem räckte det ju med att snabbt skapa Little Italy och ta över undre världen ; ) Samt en del nyttigare saker, såklart.
March 28th, 2020 at 4:36 pm
Jag hittar faktiskt ingen statistik som bekräftar att svenskarna skulle legat 3:a i invandringen till USA. Perioden 1850-1930 är det tyskar, skottar/engelsmän och irländare i täten. Hmm… Eller de kanske menar proportionellt, som andel av hela befolkningen?
March 28th, 2020 at 5:59 pm
Wikipedia: “Swedish emigration got underway in the early 1840s, and had the third-highest rate in all of Europe, after Ireland and Norway” (inte Tyskland), dock utan att ange en direkt kalla eller vilken tidsperiod exakt dom pratar om. Och fler svenskar an norrman emigrerade i absoluta tal (och valdigt mycket fler tyskar), sa det dar ar definitivt proportionellt.
(1850-1930 ar for ovrigt en ratt lang period, och tacker flera vagor av invandring, ett inbordeskrig, ett varldskrig, och runt 15 lagandringar som paverkade vem exakt som slapptes in…)
March 28th, 2020 at 6:04 pm
Aha! Tack för det!